BoatsAndHoes

For oss ar det redan 2012. Vi firade in det nya aret pa Khao San Road i Bangkok.
Det blev en lugn kvall. Vi at middag och delade pa en bucket. Efter tolvslaget tog vi varsin fotmassage (tack familjen Tholster).

Imorgon aker vi vidare norrut till Chiang Mai.. Vi hors snart igen!!


GOTT NYTT AR!!!


// Blondie & Dagobert

Sawadee kap!

Nu har vi spenderat nästan en vecka i Chaloklum på Ko Pha-Ngan. Tyvärr har både jag och Mathilda lyckats dra på oss feber, halsont och förkylning, så vi har inte gjort så mycket mer än att sitta och läsa böcker på verandan och i ”chill-out” området som finns på restaurangen/resebyrån/internetcafét som vi hyr bungalow av.


Strandvandrarna

Chaloklum är som sagt en liten fiskeby på Ko Pha-Ngans norra kust. Man skulle kunna säga att byn är indelad i två områden; den västra delen av bukten, där alla fiskefamiljer bor, och den östra delen av bukten, turistområdet, där det ligger en handfull restauranger/barer och bungalows. Båda delarna var charmiga på sitt sätt. Fiskebyn var och kädes verkligen autentisk samtidigt som turistområdet, som inte hunnit bli lika sodomerat som resten av Thailand av turismen och överutveckling kändes mysigt och personligt. Man lärde känna personalen på alla fik och restauranger, för att man tillhörde den skara på kanske 20 turister som bodde i byn. Samtidigt som att det var trevligt att ta det lugnt i den sömniga byn, blev det lite segt efter några dagar. Som tur är hann vi tillfriskna någorlunda innan det var dags att lämna ön, och vi lyckades hinna med att utforska lite mer än de olika restaurangerna som fanns i Chaloklum.


Brace yourselves, Hells Angels. There are some new kids on the block...

När vi kände oss piggare och när vädret, som varit dåligt sedan vi kom till Ko Pha-Ngan, blivit förhållandevis bättre bestämde vi oss för att hyra en moped och se oss omkring på ön. Planen från början var att stanna på ön under nyår för att gå på den massiva festen de hade på Full Moon Party-stranden, Haad Rin. När vi åkte runt och hörde oss för på de olika guesthousen på ön insåg vi att det skulle kunna bli svårt. Priset på rummen ökade sanslöst mycket ju närmare man kom stranden. Exempelvis skulle vi istället för de 400 baht vi betalade för våran bungalow, få betala minst 800/person för en säng i ett svettigt dormroom nästan 10 km från Haad Rin. Vi fick också höra att taxis till stranden skulle vara otroligt svåra att få tag på redan där, dvs i princip omöjliga i Chaloklum. De skulle dessutom kosta över 1500 baht/person, alltså minst det dubbla där vi bodde. Vi insåg att vi kunde använda pengarna vi skulle ha spenderat på en fest på ett dykcertifikat istället. När vi dessutom märkte att det inte verkade finnas några lediga rum kvar på hela ön, lät vi det vara spiken i kistan för vårat nyårsfirande på Ko Pha-Ngan.


Chillar bara lite i ett vattenfall. No biggie...

Eftersom vi bara letat boende hela dagen bestämde vi oss för att hyra mopeden en dag till. Vi ville se annat än Ko Pha-Ngans guesthouseutbud. Första stoppet blev nationalparken på ön. Det var en vandringled på några kilometer med ett av Ko-Pha Ngans högsta berg som höjdpunkt (haha). Längst med leden kunde man se på vattenfall och en hel del olika växter. Hade man tur kunde man också få se lite av öns vilddjur. Tyvärr var i princip alla vattenfallen uttorkade, trots allt regn som fallit de senaste dagarna. Vi fortsatte vidare på leden som lutade mer och mer uppför. När vi nådde toppen fick vi sitta helt ensamma på en stor sten och titta ut över ön. Najs!




Crazy mountaineering yo!

Vi åkte vidare med mopeden till Tong Sala, öns ”huvudstad”, för att få tag på lite lunch. Planen var marknadsmat. Tyvärr verkade marknadskockarna ovanligt jobbtrötta just den dagen; bara några få stånd som sålde fruktjuice var framme. Vi satte oss på Tong Salas motsvarighet till Kungshallen i Stockholm och tjackade upp med lite nudelsoppa istället.

När vi var mätta och belåtna drog vi vidare mot Haad Rin. Om vi inte fick fira nyår där ville vi i alla fall se vad hypen om stranden handlade om. När vi kom dit märkte vi att Haad Rin, trots att stranden säkert varit fin en gång i tiden, så ut precis som resten av alla överutvecklade tursithålor i Thailand. Man kom nog hit 10-15 år för sent...


Just ja, vi såg elefanter också!

Planen efter Koh Pha-Ngan var från början att dra vidare till Ko Tao, för att ta dykcertifikat. Efter lite research märkte vi att situationen på Ko Tao såg ut ungefär som på Ko Pha-Ngan; inget boende ledigt någonstans. Det märks att folk reser hit under jul/nyår. Efter lite fundering bestämde vi oss för att skippa Ko Tao, boka en biljett till Bangkok, där vi ska fira nyår och sedan åka vidare för att göra lite trekking i Chiang Mai istället, någonting vi från början inte trott att vi skulle hinna med. Dykningen får vänta till Malaysia istället. Just nu sitter jag faktiskt på färjan på väg till Surat Thani och skriver. Där byter vi till en nattbuss med destinationen Khao San Road.

Ciao!

// Belle & Sebastian

Här kommer en ”bättre sent än aldrig”-uppdatering om Kambodja - landet man borde åka till.
Jag, Mathilda, tycker att Kambodja är det bästa landet hittils (Thailand inräknat). Människorna är så trevliga. Ler man mot någon får man ett leende tillbaka. De är bättre på engelska än i Vietnam och de gångerna de inte kan så bra, försöker de i alla fall. Tre av de fyra stränderna vi var på var helt fantastiska, lång-grunda, inget folk, jätteklart vatten och fin sand. Både Phnom Penh och Siem Reap var härliga städer. Det fanns sightseeing i båda städerna, mysiga marknader och god mat. Kambodja får 5 av 5 khmer curry-grytor.

Allt som allt så var vi i Kambodja i ca två veckor och vi besökte dessa platser: 
Phnom Penh – Sihanoukville – Monkey Island – Siem Reap

 

 

MATHILDA

Bästa staden: Jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken stad jag tyckte mest om. Alla var bra på sitt sätt.

 

Bästa maten: Den bästa maten jag åt i Kambodja var nog i Siem Reap. Det var på en liten restaurang där jag beställde en Khmer Curry-gryta. Helt fantastisk. Den riktigt smälte i munnen (: Priset gjorde den ännu godare, $3, och då blev man proppmätt. Yummi!
Oh, just ja.. Vi åt korv med bröd i Sihanoukville också. Det var riktigt gott, haha.

Har ingen bild på maten så här kommer en oerhört vacker bild på en oerhört god glass :)

 

Bästa boendet: Här är det lika mellan bungalown på Monkey Island och hotellet i Siem Reap. Det var riktigt mysigt att bo på Monkey Island. Det var inte värsta lyxigt, det bästa var att vi bodde mitt på stranden. När man vaknade på morgonen kunde man ligga och lyssna på vågorna. Hotellet i Siem Reap gillade jag för att det var stort och fräscht, med fint badrum och AC och det kostade bara $10 per natt. Måste bara tillägga att det låg på första våningen, perfekt när man är lat och inte orkar gå i trappor :)

 

Bästa sightseeingen: Jag vet inte om det räknas som sightseeing men det var väldigt kul när vi ”hajkade” genom djungeln på Monkey Island. Det bästa var att vi fick göra det utan guide (alltid när man har guide med sig till något så känns det som att de stressar igenom allt och man får typ springa efter). Nu kunde vi ta vår tid och vila när vi ville och jag kunde stanna och flåsa hur mycket som helst.
Jag tyckte att det var spännande att se S21 (skolan där de torterade folk) och Killing Fields, inte kul men spännande. Tråkigt nog så missade jag Angkor templena, annars hade kanske de stått med på min lista också..

 

 

JACOB

Bästa staden: Phnom Penh var definitivt den mest intressanta och samtidigt tragiska staden, med en extremt utbredd fattigdom, ett psyke som fortfarande kändes nedbrutet och på återhämtningsvägen efter de nattsvarta åren av Khmer Rouge-styre och en kultur/gatuliv som starkt konstrasterar den i väst. Till och med Vietnams galna städer bleknade i kategorin kulturchock. Koh Rong (Monkey Island) tar hem priset som mest avslappnande och ”njutbara” ställe. Man slapp turistsvärmarna som tagit över Siem Reap och Angkortemplen samtidigt som man, om man ville, kunde få komma nära ”äkta” kambodjanskt vardagsliv. Stranden och naturen på ön var fantastiskt vackra och hittills oberörda, vilket inte gjorde upplevelsen sämre.

Koh Rong

 

 

Bästa maten: Den kambodjanska maten var i allmänhet fruktansvärt god. Matkulturen verkade baseras på matiga grytor och soppor och var välkommen efter den i de flesta fall buljongbaserade maten i Vietnam. Att välja ut någon speciell rätt är svårt, men den kryddiga curryn jag köpte från ett litet gatustånd vid Angkortemplen samt den chili och ingefärsstekta bläckfisken jag åt på Koh Rong känns värda att nämna.

 

Bästa boendet: Bungalown på Koh Rong var definitivt inte av hög hotellstandard, men lyckades ge den där ”Robinson”-känslan man var ute efter. Slår alla ställen vi bott på hittills med hästlängder.

 

Bästa sightseeingen: Nope, jag kan inte välja en favorit här heller. Angkortemplen var gigantiska och spektakulära att se och Cheuong Ek och S-21 gav en skräckinjagande och spöklik inblick i hur en fjärdedel av en nation brutalt mördats samtidigt som jungelvandringen på Koh Rong bjöd på en häftig Djungelboken/Tarzan-känsla.

 

Vi hörs snart igen ;)

 

// Hans och Greta

God Jul på er alla! Hoppas att ni får en kanonbra jul med nära och kära!

Vi har inte gjort mycket alls dagen till ära. Det har varit en ganska grå dag vädermässigt, så vi har tagit det lugnt på verandan med en bok i handen var. Vårat julfirande har inte sträckt sig mycket längre än en drink och en öl på en på stranden. Dagens höjdpunkt var "skypandet" med nära och kära, vilket var riktigt trevligt. Hursomhelst, ha en supermysig jul allihopa!

// Tomtefar & Tomtemor

Just nu lever vi livet på Ko Pha Ngan. Vi kom hit i tisdags på kvällen efter den konstigaste och mest omständigaste resan hittils. Vi skulle bli upphämtade av en minibuss vid vårt hotell på Kata beach 7.45-8.15. Vi satt redo nere i lobyn 7.40, dumt gjort. Vid 8.20 hade ingen kommit och tjejen i reseptionen ringde och kollade vad som hände. 8.40 rullade det in en bil på uppfarten som vi tydligen skulle åka med. Killen i bilen körde som en galning (och hans telefon ringde konstant), jag blev så åksjuk. Efter att vi åkt i kanske 30-40 minuter blev vi avsläppta och det kom en ny kille och tog våra väskor och la in de i en minibuss som stod och väntade. Minibussen var näst intill proppad med killar och väskor. Jag fick sitta bredvid en stor väskhög och Jacky satt bakom mig bredvid några killar, han hade det ganska bra. Jag fick inte ens ett helt säte och efter att vi åkt ett tag och jag lyckats somna så ramla det en stor jävla ryggsäck i huvudet på mig. Kul, tänkte jag. Jag kunde inte heller ha ner benen på golvet för där låg ännu en stor rygga, utan jag fick sitta med benen uppåt på en kant hela vägen.

 

När den färden äntligen var slut efter 2,5-3 timmar blev vi avsläppta på ett ställe, typ en station, där vi skulle få vänta på att få åka till färjan. Vi fick sitta och vänta i över en och en halv timma. Vi blev upphämtade på stationen av en stor buss som tog oss till färjan. På bussen visade de baksmällan 2, världens sämsta film. Den bussfärden tog ca en timma. Efter det fick vi sitta och vänta på färjan i ca en halvtimma. När vi fick gå ombord blev vi glada och tänkte wiho, nu är vi snart framme, men vi hann sitta och vänta på båten i 30 minuter innan den ens startade. Sämst, jag blev oerhört sjösjuk. Jacob klarade sig bra. Båtresan tog ca 2,5 timmar, vi gjorde ett stopp på vägen och släppte av folk på Ko Samui. Jag mådde så sjukt illa på båten, jag vill aldrig mer åka båt!!! Jag får bosätta mig på den här ön så att jag slipper åka båt igen.

Ledsentjejpåbåten_90

 

 

När vi kom av båten letade vi upp en túc túc som skulle köra oss till vårt resort, coconut beach resort. Vi delade túc túc med ett annat par, efter att vi släppt at de vid sitt hotell skulle vi köra vidare till vårt. Efter att vi åkt i ett par minuter stannade chauffören och gick ut ur túc túcen och såg frågande ut. Vägen var borta. Den var helt uppgrävd och det gick inte att åka vidare. SUCK! Han sa att vi skulle kunna gå, att det inte var så lång, kanske 6-7 minuter. Vi hoppade av och började gå, men vi märkte snabbt att det inte gick att komma över vägen. Även om det hade funkat att komma över hade det inte varit en så bra idé, det var kolsvart ute vid det här laget. Man vet aldrig vad som gömmer dig i skogarna/djunglarna.

 

Vi blev lite sura och tänkte att vi blivit totalt lurade. På stationen där vi väntade på bussen som skulle ta oss till färjan bokade vi in oss en natt på ett resort. Det såg jättefint ut på bilderna, bungalows och en egen strand för 400 Baht per natt. Vi började misstänkta att det resortet inte var öppet nu pga vägen och att de lurat oss helt. Vi vände och tänkte att vi får boka in oss någon annanstans. Efter att vi gått några meter kom det ut en tant ur ett hus och frågade vart vi skulle. Vi sa vart vi skulle och hon sa att hennes syster jobbade på coconut beach resort och att hon skulle ringa henne så att de skulle hämta oss. De håller tydligen på att bygga en ny väg till stället så den gamla vägen är avstängd, men hon sa att det var inte alla som visste det. Vi skulle få betala 100 Baht, värt varenda korvöre bara vi slipper boka nytt hotell, tänkte vi. Vi fick sitta på tantens trappa och prata med henne medan vi väntade på skjutsen. Tanten var jättetrevlig och hon berättade att det var hon som hyrde ut musikutrustningen till alla månpartyn som de har på ön. Efter kanske 10 minuter kommer det en kille med en jeep och hämtar oss. Vi får sitta där bak på ett par bänkar. Det var en spännande bilfärd. Jättebranta backar uppför och lika branta backar nerför. Gropiga vägar och leriga vägar, men vi hade en bra chaufför. Efter kanske 10-15 minuter kom vi fram till resortet. När vi kom fram visade det sig att han inte ens ville ha betalt för att han hämtat oss, han sa att det ingick i hotellets service. Snällt!

Smalkillepåjeepen_91

 

 

Personalen här är supertrevliga och stället är hur fint som helst. Mysiga bungalwos och en egen liten strand. Restaurangen är lite dyrare, men hittils har de gjort god mat, mycket mat och har kanonbra service.

Kolla vad bruna vi är! :P

 

Coconut beach

 

Coconut beach

 

 

Även om vi tyckte mycket om Coconut beach resort så har vi lämnat det nu. Det fanns inte så mycket att göra förutom att äta, bada och ligga i hängmattan. Funkade superbra för att skaka av sig den slemmiga känslan man fick av att vara i Sydostasiens rövhål Phuket, men nu känner vi oss klara med det. Vi blev nerskjutsade av samma Jeep som vi kommit i till fiskebyn Chaloklum. Vi märkte direkt att det var ett sjukt ”laid-back” ställe. Byn är liten och supermysig, med en massa fiskande thaiare överallt, och längst med stranden ligger bungalows och små strandcaféer med hängmattor och soffor. Avslappnande som bara den, samtidigt som det finns lite fler grejer att göra här än på Coconut beach.

Seaview

 

Vilpaus på piren

 

// Lady & Lufsen

Vi lovade en uppdatering om Kata beach..

Här kommer den:
Kata beach, var pyttelite bättre än Patong beach, men fan inte bra..


Vi fick ett hotellrum till ett bra pris iaf, balkong included


Jag knäppte några bilder på stranden när Jacky tog ett kvällsdopp









/Eva och Adam

Tja tja bloggen!

 

Nu är det jag, Mathilda, den riktiga ägaren till bloggen som skriver..  ”Äntligen..”, tänker ni.

 

Nu befinner vi oss i Phuket på Kata beach, vi kom hit för kanske en timma sedan. Uppdatering om detta ställe kommer att komma senare när vi vet något om det.

 

Vi bestämde oss för att lämna Patong beach ganska fort. Stället var sjukt turistit, sååå mycket folk överallt, speciellt på stranden. We don’t like it! Allting var mycket dyrare än vad vi är vana vid också och folket.. Det var bara galna ryssar och gamla gubbar som letade småflickor. Vi har aldrig sett så mycket prostitution förut.

Det är ju lite tråkigt att vi fick lämna John och Max så fort, men vi kommer möta upp dem till jul igen. Vi hann ändå umgås med dem en del. Igår kväll åt vi på en restaurang där man fick grilla sin egen mat (som vi gjorde i Siem Reap). De hann fixa en spelning i vår ära och Jacob hann åka lite partybåt med dem. Good stuff :)

Just ja, vi hann ta lite drinkar också..

Los compadres

De tre musikörerna

 

Vad gjorde vi innan vi kom till Phuket då?

Jo, vi kom alltså till Bangkok, Khao San Road, i måndags på kvällen efter en bussresa som skulle ta 8 timmar, ingenting tänkte vi, men den tog 12 timmar. När vi kom fram letade vi på ett schysst guesthouse. Standarden verkade vara sämre i Bangkok än i Kambodja och Vietnam. Vi betalar mer än vi gjort förut och rummet är sämre. Riktigt onice!
Efter vi hittat ett rum gick vi ut för att hitta lite käk. Käket var gott och billigt. Det blev en tidig första kväll, det blir det ganska ofta..

 

 

Vår första dag i Bangkok följde vi med en thaiare till ett tempel, han ville visa oss hur man respekterade Buddha. Vi fick buga lite och kasta lite pinnar och grejer och när vi gick ut fick vi slå på en klocka tre gånger för tur. Efter templet  tog vi en båttur på floden som rinner genom staden.  Det var inget speciellt, men det är ju kul att åka lite båt.

Lite utsikt från båtturen

 

På kvällen tog vi varsin öl. Fortfarande inte gott! Jag fattar inte varför jag fortsätter envisas med att dricka det hela tiden när det är så äckligt...

Bebisöl och pappaöl

 

Andra dagen tog vi en taxi in till Seam square där de stora köpcentrumen finns. Vi köpte ingenting men det var kul att gå runt och titta. Köpcentrumen är helt otroligt stora och det finns flera stycken. Vi tappade bort oss ett tag där inne.

När vi kände oss klara tog vi lokalbussen tillbaka till Khao San Road. Det var kul att åka lite lokalbuss tyckte vi. När vi åkte taxi till Seam square kostade det 103 Baht och det tog 45 minuter, med lokalbussen betalade vi 8 Baht var och det tog 30 minuter. Lokalbussen vs taxi: 1-0

Såhär kul är det att åka lokalbuss..

När vi kom tillbaka till Khao San Road mötte vi upp Gustav och Nora, det blev en snabb öl och lite käk för oss. Efter det sa vi hej då till Bangkok för den här gången. Vi ses ju igen, innan vi tar flyget till Malaysia.

 

Nu ska vi glida runt lite här i Kata och fira vår 7-årsdag tillsammans.  "WOW, vad länge..", tänker ni.

 

Adios

 

// Alfred och Lina

Check it!

Nu har vi hängt några dagar i Siem Reap, staden som ligger mitt bland alla Angkor-tempel. En trevlig liten stad med en hel del turister som dras hit för att komma och kika på Kambodjas största stolthet (mer om det sen). Vi rullade in i staden med bussen på kvällen. Det hade regnat en hel del, både för oss på bussresan och för de stackars ovetande Siem Reaparna, som trodde att regnperioden slutat och att sommaren var här. Påminde oss om en svensk sommar.





Vi hade tänkt ta en tuk-tuk från busshållplatsen, några kilometer utanför staden, till ett guesthouse vi kollat in tidigare. Det ville inte vår tuk-tuk-chaufför. De flesta chaufförer gör upp en deal med en handfull hotell som funkar ungefär såhär: om de kör dit en last stackars busströtta turister mitt i den mörka, regniga, kambodjanska natten, får de några dollar i handen eller en gratis tank bensin etc. De brukar därför alltid köra med grejen att just det stället man vill till tyvärr är fullbokat för kvällen, men att de känner till ett kanonbra ställe som är mycket bättre och billigare än det man tänkt åka till från början. Ofta ligger dessa ställen en bra bit från där man vill vara. Vanligtvis brukar det gå att bara säga till på skarpen så åker de dit man vill. Inte vår chaufför. Efter att han kört oss till det andra hotellet vi inte bett om bestämde vi oss för att aktivera stealth-mode. Vi smög ut från hotellobbyn i mörkret, genom ett hål i en mur och vips, så slapp vi tjata på och bli förföljda av honom. Vi utforskade lite till fots och hittade snart ett schysst ställe att sova på.


Efter en god natts sömn gjorde vi som vi brukar; kilade runt och försökte lära känna staden vi bor i lite bättre. Vi lokaliserade alla marknader (det finns fyra stycken med säkert över 100 stånd i varje, av vilka alla säljer exakt samma grejer), var det fanns schyssta restauranger och ställen att ta en kaffe på samt om det fanns något annat kul att se utöver det. Dagen spenderades i princip med att handla på marknaderna, där Mathilda av någon anledning köpte allt hon kunde hitta med elefantmotiv på. Hmm...


Dagen därpå var det tempeldags. 1-minuts tempelhistoria inkommande...

För ungefär 1200 år sedan bestämde sig det mäktiga Khmer-kungariket, vilket innefattade det vi kallar Thailand, Laos, Vietnam och Kambodja idag, för att bygga sanslöst många tempel, både stora och små, med massvis med detaljrika statyer och ristningar i väggarna. Många av de tempel som byggdes står kvar i dag, och en hel del har blivit restaurerade. Många av de sjukt detaljerade skulpturer och ristningar som gjordes finns kvar att kika på idag. Alla dessa tempel går under samlingsnamnet Angkor, som betyder stad. Angkor, speciellt da temple 2 B, Angkor Wat, är Kambodjas största stolthet. Det finns på flaggan, på ölen, på alla vykort, i princip alla restauranger/hotell heter någonting som antingen innehåller eller anspelar på Angkor etc. Kort sagt, Angkor är the shit i Kambodja.


Angkor is everywhere...


Det var som sagt dags för en tempelrunda. Tyvärr hade Mathilda blivit sjuk (*ville passa på att tjacka upp på sitt elefantberoende när jag inte var i närheten), så jag fick ta mig an dem själv. Jag hyrde mig någonting som inte skulle få kallas för en cykel i Sverige, drog på mig min krama för att skydda mot damm och avgaser, och begav mig ut på en tempelrunda som jag beräknat skulle sluta på någonstans runt 30 km.
Jag trampade mot Angkor Wat, Big Daddy av de över 200 tempel som ligger i området, dels för att det ligger närmast staden, dels för att jag ville undvika den sjuka mängd besökare som brukar infinna sig någon gång under förmiddagen. När jag kom fram till bron som leder till templet (Angkor Wat är omringat av en kvadratisk vallgrav, ungefär 200 meter bred), parkerade jag min cykel och fortsatte till fots. Den långa grus/jordgången som ledde till templet befolkades av massvis med apor. De var föga överraskande inte speciellt folkskygga; ville man kunde man säkert gå fram och klappa en.

När jag äntligen fick se det stora templet började jag fatta grejen med den kambodjanska fixeringen vid stället. Framför mig stod en massiv stenbyggnad, med fem stora torn som stack upp bakom murarna. Wow. Jag gick omkring i nästan två timmar och kikade på alla graveringar och inskriptioner som fanns på i princip alla stenblock i hela byggnaden. Bortsett från att skrapa bort lite mossa hade man inte gjort mycket för att konservera dessa, och ändå såg de ut att kunna vara gjorda igår. Det slog mig hur sanslöst många arbetstimmar det måste ha krävts för att få ihop kalaset. Det finns inte mycket mer att säga, man måste helt enkelt se det själv.

Angkor Wat



Entusiastisk tempelriddare och ett av de många inristade konstverken


När jag kände mig klar hoppade jag på min cykel och begav mig mot Ta Prohm, ett tempel man i princip låtit naturen ta ut sin kraft på. Enorma träd har växt fram genom taket på detta tempel, och det finns rötter och grenar överallt. Detta var också en av platserna de spelade in min barndomsförälskelse, Angelina Jolie som Lara Croft i filmen Tomb Raider. Win!


Jungle fever...


Efter att jag kände mig klar med Ta Promh väntade Angkor Thom, den nästan 1000 år gamla huvudstaden i det stora tempelområdet, ungefär 10 km² stor till ytan och omgärdad av en hög mur. I området finns en hel del monument, både kungliga terasser och stora tempel, kvar. Jag gick omkring och kikade på det jag tyckte såg kul ut. Ärligt talat började jag både bli trött av värmen och av allt damm jag fått i mig. Jag började dessutom bli lite mätt på stenar. Jag klättrade högst upp på Bauphon-templet, som nyligen restaurerats, och njöt av utsikten.


Längst upp på Bauphon


Efter att ha besökt både elefantterassen, och det obligatoriska Bayonn-templet, vilket jag ärligt talat inte tyckte var lika häftigt som det mindre välkända Bauphon-templet, tyckte jag att det räckte för dagen. Jag hoppade på min trofasta stålhäst för sista gången och trampade hemåt, där Mathilda väntade för att få visa mig ännu fler "lyckade och praktiska" inköp.


"You want fiss massa?"


På kvällen bestämde vi oss för att besöka nattmarknaden vilken, precis som förväntat, bjöd på exakt samma grejer som resten av stadens marknader. Tråkigt nog finns det en gräns på hur många olika sorters souvernirer med elefanter Siem Reaparna kunde hitta på, så vi gick därifrån utan ett enda inköp. Vi stannade till för en "Dr Fish-massage" innan det var dags för middag. Fiskmassagen funkar såhär: man stoppar ner fötterna i en tank full med fisk som diggar att käka död hud. Fiskarna blir tokiga när man kör ner fötterna och börjar käka på en. Det kittlas, man får lena fötter och en gratis öl/cola. Mathilda fick till och med en gratis ryggmassage inslängd. Efter fiskmassagen satte vi oss på ett lite mer lokalt hak än var vi varit än så länge i Siem Reap, och prövade på lite Khmer BBQ. Man får in ett fat med kött, räkor, ägg, nudlar och en massa grönsaker samt en egen grill. Sedan är det dags att laga till allt själv. Ingen helt otrolig smakupplevelse, men en kul grej.


Girl, you on fire!


Imorgon är det dags att säga hejdå till Kambodja och ta bussen till Bangkok. Vi hoppas på att vi har tid och ork att skriva en uppdatering snart igen. Då är det faktiskt Mathildas tur att få backtalka mig lite.

Over, out and about!

//Ozzie & Harriet

Nu har det gått ett tag sedan vi uppdaterade så risken för ett långt inlägg är överhängande.

Vi lämnade som sagt Phnom Penh med bussen (surprise surprise) till Sihanoukville, de kambodjanska strandraggarnas mecka. Vi har starka misstankar om att vi blivit lurade på bussbiljetten; trots att vi betalade hela 12 kr mer (!!!) för en direktbuss snarare än lokalbussen som brukar ta några timmars omväg och hämta upp/lämna av locals, hamnade vi på det senare. Här snackar vi om moralens förfall...

Väl framme på busstationen i Sihanoukville tog vi en moto (motorcykeltaxi) var till vår sovplats. Vi skaffade oss en bungalow på ett ställe som kallas för Monkey Republic, ett trevligt backpackerhäng med en bar, mjuka liggsoffor och sköna hängmattor. Vi märkte rätt snart att det fanns sanslöst många turister i Sihanoukville. Det fanns i princip ingen plats att bygga sandslott på stranden på grund av att alla solstolar och restaurangbord var i vägen. Dessutom befolkades de allra flesta sådana av äldre västerländska män med unga asiatiska tjejer på armen. Inte så mysigt... Eftersom vi ändå missat strandtimmarna gick vi och käkade en tidig middag och la oss i hängmattorna för att chillaxa lite.

Vårt boende i Sihanoukville

Morgonen därpå valde vi att göra en liten outing. Smått avtända på den överbefolkade stranden, hade vi för avsikt att besöka en stand en bit bort, som enligt några engelska tjejer vi träffat skulle vara nästan helt tom, ha klarblått vatten och kritvit sand. Vi slängde ihop en väska med lite grejer som kunde vara bra att ha med sig och hoppade in i en tuktuk. Som tur var hade tjejerna helt rätt: stranden var jättefin, speciellt jämfört med ”huvudstranden” som de allra flesta verkade hänga på. Efter att vi var klara med att bättra på min redan otroliga solbränna (Mathilda är dock fortfarande blek) tog vi en promenad genom den kambodjanska landsbyggden hem till vårat crib. Sihanoukvillarna verkar gilla sin ”$3 Happy Hour BBQ” som hypas på i princip alla restauranger, så vi bestämde oss för att testa en sådan. Helt ok, men inte i klass med pappa Guys grillkvällar.

Otres beach

Beach babe

Vi tröttnade ganska snart på Sihanoukville, och efter ett par dagar bestämde vi oss för att åka till Koh Rong eller ”Monkey Island”. Det är en ö ungefär 2 timmars båtresa från kusten som vi hade hört skulle ha vackra stränder och perfekt för de som ville åt stranden men slippa ha försäljare i hasorna. Vi hade inte några superhöga förväntningar när vi åkte dit. Vi har märkt att mycket lätt överhypas av folk som vill sälja grejer, så vi tog beskrivningen ”paradisö” med en nypa salt.

Vi satte oss i en liten båt och begav oss ut på världshaven. Efter två timmar av gungande och illamående på oroligt, hajbebott vatten var land äntligen i sikte. När vi kom fram visade det sig att beskrivningen ”paradisö” var ganska så träffsäker. Stället såg ut som ett vykort; palmer, vit sand, strand som sträckte sig låååångt bort, klart vatten och inte mycket folk alls. På ön bor folk som sysslar med fiske och den lilla mängd turism som finns där. Det fanns en handfull rum/bungalows att hyra och tre restauranger. Precis som Pirates of The Carribean.

Strandorama

Vi inspekterade bungalowen vi hyrt. Ett soft trähus fullt utrustat med säng, myggnät och en hängmatta.  Trots att toaletterna var smått spartanska (typ ett hål i marken+en toastol) bestämde vi oss för att stället var tillräkligt gangstah. Vi hade turen att få möta upp våra svenska homies från Phnom Penh, Gustav och Nora, så vi koordinerade en middag tillsammans på stranden.

Vår vackra bungalow

Dagen därpå bestämde vi oss för att åka iväg på en liten snorkeltur. Det fanns ett litet dykhak på piren som vi sett när vi steg av båten, så vi gick dit och hörde om de kunde hjälpa oss. Som tur var kom vi precis i tid för båtens avgång. Vi fick simfötter och en snorkel var, sedan bar det av mot snorkelsajten. Tråkigt nog var det rätt strömt i vattnet, och därför ingen vidare sikt. Vi såg mest stenar och lite småfisk, och inga av hajarna som Mathilda var övertygad om fanns i vattnet (men som bara kunde äta en när man inte bottnade). Efter en snabb lunch på dykshoppen spenderade vi resten av dagen på stranden.

Vi bestämde oss att under våran sista heldag på ön ta en promenad genom djungeln för att besöka en i princip tom strand på andra sidan. Det fanns tydligen en liten stig som man skulle följa för att få sig en ”trevlig promenad”. Vi fick tydliga order från killen vi hyrde rummet av att inte lämna stigen – ”there is some very dangerous shit in that jungle”. Whatever, that ain’t no thang for Steve Irwin himself!

Crejzy jangel

Vi kilade iväg på morgonen för att försöka undvika att gå när det är som varmast. När vi gått ungefär 200 meter möttes vi av världens brantaste sandbacke. Efter att ha bestigit Koh Rongs egna Kilimanjaro insåg vi att det inte spelat så stor roll när under dagen vi gått. Vi var i princip genomblöta av svett redan. Vi fortsatte att gå på stigen som blev mer och mer djunglig ju längre vi gick. Stigen var rätt så kasst uppmärkt (vita markeringar på träd/stenar skulle tydligen leda oss rätt), så det blev en hel del funderande på om vi gått rätt. Lite extra tveksamma blev vi när vi kom till en stig som var så gott som igenvuxen med alla möjliga slags Tarzanväxter. Vi fortsatte trots det en liten bit till. Till slut nådde vi en skylt som pekade mot stranden. Najs, då är vi ju i princip framme, tänkte vi. Nope. Eftersom vi i princip hela tiden gått uppför när vi varit i djungeln väntade en dödsklättring nedför världens brantaste och längsta klippa. Som tur var hade vi lite lianer och andra djungelträd att hålla i när vi klättrade. När vi äntligen kom ner till stranden var vi helt genomsvettiga (min ljusblåa tröja hade helt bytt färg till mörkblå) och rätt så mörbultade. Vi gick ner mot stranden som såg i princip exakt ut som den på andra sidan ön där vi bodde, men helt utan folk. Helt galet! Vi vilade ut där under dagen och påbörjad vandringen hemåt för att hinna undan  mörkret. Vore lite för äventyrligt att övernatta i djungeln tyckte vi. Vi pustade ut under kvällen på vår favvorestaurang Nam Nam med lite god kambodjansk gryta.

Tarzan och Jane brottas med djungelångest

You can call me Mathil'

 

Dagen därpå var det dags för vidarefärd, först tillbaka till Sihanoukville med båten och sedan vidare med bussen till Siem Reap! Rapport om tempelstaden kommer förhoppningsvis snart!

Boom selectah!

//Hillary & Bill

Vi tog oss till Kambodja lite tidigare än tänkt från början. Första stopp huvudstaden Phnom Penh.  Vi tog oss hit med vårt favorittransportmedel bussen. Bussresan tog sex timmar och var inte alls så farlig.

 

När vi kom av bussen blev vi direkt attackerade av en massa túc túc-förare, inte kul. Vi tog skydd med två svenskar som åkte samma buss som oss. Det var kul att träffa lite svenskar, som dessutom var i vår ålder. Det har vi inte gjort sedan vi träffade Ells n’ Robbs i Hoi An. Vi bestämde oss för att ta en túc túc tillsammans med till ett hotell. Hotellet vi tänkt kolla in var fullt så vi gick vidare till ett närliggande guesthouse som vi checkade in på. Första dagen spenderade vi med att gå runt och titta på staden och käka lite. Kambodja känns snäppet ”mer” än Vietnam. Folk är fattigare och gatorna är smutsigare. Inte lika mycket trafik dock! Det blev en tidig första kväll, med lite tv-serier på rummet. Andra dagen blev inte så kul som vi tänkt oss då vi ägnade en stor del av dagen till att kolla upp visum inför Thailand. Efter mycket krångel och tråk så löste sig allt och nu är vi glada igen.

fäst!

 

På kvällen hookade vi upp med svenskarna, Nora och Gustav. Vi gick och käkade middag med dem på en lokal restaurang och efter maten blev det lite öl och drinkar (ölen här går typ att dricka, även om man som jag hatar öl). Vi bestämde oss för att ta en tur tillsammans dagen efter för att kolla på S21 och Killing Fields.

Onsdag morgon prutade vi oss till ett bra tuc tuc-pris och begav oss till S21 (Toul Sleng), skolan som användes som fängelse under de dryga tre åren som Khmer Rouge, med Pol Pot i spetsen, hade makten i Kambodja.

Khmer Rouge, eller Röda Khmererna, var en vänsterextremistisk totalitär rörelse med målet att skapa ett helt självförsörjande Kambodja, där i princip alla skulle syssla med jordbruk. Därför transporterades alla ut på landet till arbetsläger, och städerna lämnades helt tomma. Även småbarn, gamla och sjuka tvingades jobba 15 tim/dag med endast två små portioner risvälling om dagen. Alla med någon form av utbildning eller tecken på intellektualism sågs som motståndare till regimen, och slussades iväg till fängelsen och senare dödsfälten där de klubbades ihjäl. Att ha glasögon eller att kunna tala ett främmande språk ansågs som tillräkligt med anledning att bli dödad.

Regler för fångarna på S-21

 

S21 var huvudfängelset i Phnom Penh där motståndarna till regimen hölls inspärrade, torterades (ibland till döden), och till slut skickades iväg till Choeung Ek (”Killing fields”), där de blev dödade. Eftersom regimen ville undvika folk som skulle hämnas sina släktingar dödade man sällan en enskild individ från en familj. Blev man dömd till döden kunde man vara säker på att ens make/maka, föräldrar och barn (regimen dödade även spädbarn) fick åka med till Killing fields.

 

På S21 fick man antingen en egen liten träbox att bo i (0.8x2 m) eller så fick man sova i ett rum fullproppat med andra fångar. Man var i princip alltid fastspänd i fotbojor. Man torterades i regel varje kväll med elpiskor, tänger, spadar, knivar och olika konstruktioner gjorda för att simulera drunkning. När fängelset behövde rum för fler fångar slussades man iväg till massgravarna i Choeung Ek för att bli ihjälklubbad/hackad och nedslängd i groparna.

Fängelsecell och tortyrkammare

 

Regimen såg till att dokumentera alla fångar som varit på S21, genom fotografier och pappersarbete. Porträtt på alla fångar som hölls inlåsta i fängelset sitter nu på stora tavlor i de gamla fängelsecellerna/tortyrkammrarna. Vi fick se flera tavlor fulla med porträtt av gamla människor, kvinnor och värst av allt två tavlor fulla med porträtt av barn i åldrarna  ca 1-10 år.

Porträtt på några av de barn som var inspärrade på S-21

 

Efter vandringen genom S21 tog vi en annan tuc tuc till Choeung Ek. Det kändes rätt overkligt att över 17,000 människor mördats brutalt när vi kom in på det stora grönområdet. Vi påbörjade en vandring där vi fick se massgravarna där alla lik hittats, benfragment och tänder som fortfarande låg kvar på marken, kläder som hämtats upp ur massgravarna och The Killing Tree, ett stor träd där man dödade spädbarnen. Man tog tag i benen på dem och slog dem mot trädet, framför ögonen på deras mammor. När det var klart kastade man ner dem i gropen med resten av liken, slog ihjäl mamman och kastade i henne också.

Skylt vid en av de många massgravarna och The Killing Tree

 

I slutet av promenaden genom killing fields står en stor buddhistisk stupa, för att hedra de som dött. I stupan finns över 5000 skallar man hittat i massgravarna. De flesta är krossade eller har stora hål i sig, som vittnar om hur de dött. Helt sjukt att dett fanns över 300 liknande dödsfält utspridda i hela Kambodja...

Några av skallarna som låg i stupan.

Efter en minst sagt chockerande dag valde vi att svänga förbi den centrala marknaden och ett av de stora köpcentrumen i Phnom Penh. Tyvärr kom vi när marknaden stängde så vi nöjde oss med en glass och sedan lite häng på balkongen med Gustav och Nora.

Morgonen därpå hoppade vi på bussen mot Sihanoukville, Kambodjas place to be om man vill steka på stranden. Rapport om det kommer snart!

Checkity-check yoself!

//Kurt & Courtney

Här kommer en liten sammanfattning av Vietnam. Bara det bästa för er..

Tid i Vietnam: Ca en månad
Reserutt: Arlanda-Hanoi(+Halong Bay)-Hoi An-Nha Trang-Dalat-Mui Ne-Saigon-Phnom Penh(Kambodja)
Ungefärlig daglig budget: 150 kr/pers

 

MATHILDAS BÄSTALISTA:

Bästa staden: Jag tyckte mest om Hoi An, skräddarstaden. Staden var lugn, precis vad jag ville ha efter Hanoi.  Det var inte lika mycket trafik som i de andra städerna vi varit i och man blev inte påhoppad av försäljare i varje hörn. Jag tyckte om att det fanns en strand nära (inte för att vi hann åka dit, men den fanns i alla fall). Det fanns många mysiga affärer som man kunde glida in och kika lite i utan att bli påhoppad. Extra kul var det för att jag prutade hej vilt, vilken resulterade i ett par sommarklänningar, eller kanske två par..

Hoi An

 

Bästa maten: Bästa maten var ju självklart KFC som vi åt i Saigon, eller nej, kebaben vi åt i Mui Ne var god också.. HAHA ja ba' skojah.. Jag tyckte väldigt mycket om maten i Hoi An, Cao Lau (eller Lau Cao som Jacob skulle sagt(de skrattade åt honom)). Det är nudlar med biff och färska örter, groddar och lite krutonger. GOTT! Fast nu kom jag på att jag älskar ju steamed rice med stekta grönsaker och biff.

Den goda Cao Lauen

Bästa boendet: Bästa boendet var nog i Nha Trang. Vi bodde för $8 i ett stort och fräscht rum. Vi hade ett stort badrum och AC som fungerade som en smäck. Boendet vi hade i Mui Ne var ju såklart lite finare men då betalde vi också $35. Därför kammar boendet i Nha Trang hem första plats här.

Bästa sightseeingen: Utan tvekan, Elephant Waterfalls! Vi åkte dit med en guide från Dalat. Hur fint och coolt som helst. Jag skulle gärna åka tillbaka och kolla lite till. Jag tyckte också mycket om Halong Bay. Jag tror att Halong Bay hade blivit bättre om vi åkte med ett annat gäng. Ett gäng som inte bara ville festa, det hade varit kul om de ville turista/se lite mer. Cooking classen som vi tog med Ellen och Robin var också väldigt rolig, men som sightseeing vinner vattenfallet! Grattis vattenfallet!!

Vattenfall yiiha

 

 

JACOBS BÄSTALISTA:

Bästa staden: Nästan dött lopp mellan Hanoi och Saigon. Jag gillade all fart och allt liv som fanns i storstäderna, både under dagen och på natten. Trots att det är sjukt jämnt så tar nog Hanoi hem priset. Det var snäppet mer "Vietnam" över Hanoi med alla pyttesmå gator/gränder, gatumaten, trafiken osv. Det fanns självklart mycket sånt i Saigon också, men det var lite "extra allt" i Hanoi. Beror säkert delvis på att det var det första stället man besökte och att allt var så nytt. Grymt häftiga ställen båda två!

Coola Jacob i Saigon som nästan knep första platsen, bara nästan..

Bästa maten: Pho. Jag åt mat som var godare smakmässigt, tex Cao Lau i Hoi An, men Vietnams signaturrätt Pho (soppa med risnudlar, massa örter, böngroddar och valfritt kött plus en massa goda tillbehör) slår det pga upplevelsen. Alla gatustånd värda namnet serverade Pho, i varierande kvalité. Godast var nog den jag fick andra kvällen i Hanoi. Det bästa med Pho var att man i princip fick bestämma själv hur den skulle smaka. Beställde man en tallrik fick man alltid minst halva bordet fullt med grejer man kunde hälla i själv; chili, färska örter, citron, salt, peppar, soja, lök, böngroddar, krutonger etc. Riktigt najs!

Bästa boendet: Nha Trang utan tvekan. Billigt och riktigt fint. Stort badrum, AC, stor skön säng, rent och fräscht, bra personal och supernära till stranden. Hanoi Backpackers Hostel bör nämnas också, inte på grund av rummen, men omgivningen (i en liten mysig backpackergränd med egen rooftop bar och kanonbra service).

Bästa sightseeingen: Måste jag säga en specifik plats så får det nog bli Elephant Waterfalls. Det slog Halong Bay med några centimeter. Däremot så tycker jag att den roligaste sightseeingen bara varit att vandra runt på gatorna/i byarna i Vietnam och se hur vardagslivet ser ut för de allra flesta. Det har varit en mycket sjukare upplevelse än något tempel eller naturfenomen man sett hittills... More to come!

Halong bay, stark 2a i bästa sightseeingtävlingen

Saker som borde nämnas men vi inte kommer på en bra rubrik till:

Vietnamesisk affärskonst - Saknas det mjölk till kaffet? Då skickas självklart någon stackare iväg på motorcykel till närmsta affär/granne för att köpa det. Helt galet att se hur folk på samma gata sammarbetade. Först hämtar man baguetten hos tanten på hörnet, sedan skickas man till den lille killen vid kylskåpet 50 meter bort för att få sin öl.

Vietnamesiskt kaffe - inget speciellt när det är varmt, men med lite is i är det världens lifesaver en svettig eftermiddag. <3

Pyttesmå blåa plastpallar - alla gatumatställen som har streetcred har sådana här. Kan användas till nästan allting, inklusive extrasäte när alla bussplatser är tagna (fråga Mathilda).

Ban My - Vietnamesiska baguetter fyllda med en hel drös oidentifierbara grejer (jag har på allvar ingen aning om vad hälften av fyllningen består av). Billigt, snabbt och gott!

Xe om - Motorcykeltaxi! Need I say more?

Bia hoi - Färsk oftast egenbryggd ljus öl utan konserveringsmedel. Kan köpas för ungefär 30 öre/glas. Ölen smakar annorlunda ju längre dagen går! Fatet slängs på kvällen om det inte är uppdrucket.

 

Sådär, det var allt för idag.. Nu lever vi livet i vår bungalow i Kambodja, uppdatering kommer inom kort.

// Bonnie & Clyde