BoatsAndHoes

Holla’ dawg!

’Aight, nu har jag inte bloggat på nästan lika lång tid som en bussresa tar här i Indien. På grund av detta slänger jag upp två inlägg på samma gång; ett som jag skrev precis innan jag lämnade Varanasi men av någon anledning aldring la upp (???) och ett om mina två andra destinationer så här långt, Allahabad och Agra. För de som orkar rekommenderar jag att scrolla ner en bit och läsa inlägget om Varanasi först. Just ja, en annan sak. I princip alla internetuppkopplingar jag stött på hittills i Indien har varit löjligt långsamma, så jag hade inte tänkt lägga upp några bilder :( förvänta er istället ett massivt bildinlägg när jag kommer hem. Yay!

Hursomhelt... Efter att ha hängt i Varanasi i några dagar bestämde jag mig för att det var dags att dra vidare. Jag packade väskan och hoppade in i en rickshaw som jag gav stränga order om att köra till busstationen, och inte till brorsans silkesbutik. Väl framme på busstationen försökte jag leta upp biljettluckan, vilket inte var så lätt eftersom att all text var på hindi. Efter lite runtfrågande hittade jag till slut rätt. Jag hade två personer framför mig i kö. Borde gå fort, tänkte jag. Nope... Efter en kvart stod fortfarande samma tjej vid luckan. Har jag nämnt att det ligger en löjlig mängd byråkrati bakom i princip allt i Inden? Exempelvis behövde jag ange min sysselsättning hemma i Sverige, min lön, mina föräldrars jobb samt en massa passuppgifter bara för att få sätta mig på ett internetcafé häromdagen. Vilket fall, att boka bussbiljetter verkade inte vara annorlunda. Efter ytterligare 10 minuter kom en liten gubbe fram till mig och frågade vart jag skulle. När han hörde att jag skulle till Allahabad sa han: ”Perfect! I have special, better bus for you!”. Trots att jag var skapligt medveten om att det här mycket väl kunde vara the scam of the century ryckte jag på axlarna och hängde på. Jag var trött på att köa och kunde bara vända och dra om situationen utvecklades till någonting jag inte ville vara med om. Han visade mig till en liten blå plåtlåda på hjul, fullpackad med indier och... en kossa! Eftersom jag var trött på att stå i kö och alltid velat kunna säga att jag åkt buss med en ko hoppade jag på bussen, som snart satte av mot Allahabad!

Bussresan var allt ifrån jättebekväm. De 120 kilometerna tog drygt 4 timmar, dvs höll vi ett snitt på mindre än 30 km/h. Väl framme var det dags för rumsletning. Till min stora förvåning var det ovanligt svårt att hitta lediga rum i Allahabad. Det brukar sällan ta mer än en halvtimma att hitta någonting acceptabelt. Efter 1 ½ timma vandrade jag fortfarande omkring i jakt på ett ställe med lediga rum. Till slut lyckades jag hitta ett rum i en byggnad som jag senare fick reda på används som stall. Jag var rätt trött efter både bussresan och att ha burit omkring väskan så länge, så jag bestämde mig för att pusta ut en stund och ladda på hästkrafterna (OH SNAP!).

Allahabad visade sig vara ganska ointressant. Förutom några matställen som serverade schyssta samosas, fanns inte mycket mer än ett gäng bilmekar, några elektronikaffärer och en McDonk. Jag bestämde mig för att jag inte var jättesugen på att stanna så länge, och bokade en biljett till nattåget nästa dag. Allahabadvistelsen spenderandes i princip sittandes med en chai/kaffe i handen och damm i näsan, ögonen och munnen. Nästan alla gator var under ombyggnad och det var svårare än någonsin att undkomma dammet som varit ganska uppenbart närvarande under hela Indienvistelsen. Jag hängde en del med lite olika studenter från universitetet i Allahabad, men eftersom de generellt inte var superhigh på engelska blev det ganska enformiga utbyten (what is your country, what is your age, are you married, what is your salary etc.).

Jag tog nattåget till Agra, hemstaden till världskända Taj Mahal, som var ännu kallare än tåget mellan Kolkata och Varanasi. Som tur var var jag lite mer förberedd denna gång, och hade klätt på mig i princip allt jag hade med mig i klädväg. Trots det frös jag lika mycket som på Varanasitåget, men utan alla extrakläder hade de förmodligen behövt bryta loss mig från gallonbritsen med en ishacka.

När jag, kall och förfrusen, kom fram till Taj Ganj, området runt Taj Mahal, bestämde jag mig för att punga ut med lite extra cash och fixa ett schysst rum med varmvatten. Jag lyckades pruta ner ett rum som såg bra ut och dessutom bara låg 50 m från Taj Mahals portar från 800 rupier till 500 (ca 65 kr). Supernice! Efter att ha slängt mig i duschen hoppade jag ner under täcket och huttrade långsamt upp värmen.

Efter att ha tinat bestämde jag mig för att utforska området kring Taj Mahal. Palatset är stängt på fredagar, och det råkade vara just fredag. Eftersom Taj Mahal och området där jag bor ligger en bit bort från centrala Agra, är det i regel ganska lugnt på gatorna. Att det var fredag innebar att gatorna i princip var tomma. Första gången sedan jag kom till Indien kunde jag gå helt ostört och bara njuta av den varma solen. För att göra hela situationen ännu bättre bestämde jag mig för att ta en kaffe. Det visade sig vara en bra idé. Kaffet i sig var inget vidare, men jag träffade en grymt trevlig australiensare på cafét. Vi hängde hela dagen, tills att det var dags för honom att ta nattåget till Varanasi. Efter några dagar i ganska seg ensamhet var det trevligt att få träffa någon att snacka lite med.

Dagen därpå hade jag planerat att gå upp tidigt för att hinna se solen gå upp över Taj Mahal. Självklart försov jag mig. När jag kom ut på gatan var kön till palatset löjligt lång. Det skulle utan tvekan ha tagit över 5 timmar att komma in, och jag hade ändå missat soluppgången. Jag struntade i Taj Mahal den dagen, och gick istället till en av Agras mindre kända sighter, Agra Fort. På vägen dit fick jag sällskap av en tiggare som skulle åt samma håll. Han var förvånadsvärt duktig på engelska, och berättade för mig om Agra, om sitt liv på gatan och lite sånt. Innan vi skiljdes åt köpte jag några samosas som vi delade på. Mest prisvärda inköpet på länge :)

På kvällen kollade jag på fotboll med en Liverpoolsälskande Walesare. Trots att de förlorade matchen, och att han hinkat i sig en öl för många, var han trevligt sällskap. Vi kom fram till att han också varit på Koh Rong, den lilla ön på Kambodjas kust som jag och Mathilda besökte. Han hade dessutom varit där 15 år sedan. Hipster barista!

Dagen därpå kom jag faktiskt upp i tid. 05:30 var jag uppe för att försöka undvika den massiva kön, samt få se Taj Mahal i soluppgången. Jag mådde ganska illa, men trodde mer att det berodde på det tidiga uppvaknandet än något annat. Jag gick till biljettluckan och skaffade mig en biljett. Trots att jag var där i god tid innan grindarna öppnade tog den kön ungefär en halvtimma. Sedan var det dags för kön till själva palatset. Väntan på att grindarna skulle öppna plus själva kötiden var cirka 1 timma. Mitt illamående satt fortfarande i och blev bara värre och värre. Dessutom började jag känna mig febrig. När jag äntligen kom fram till den sista anhalten av köandet, säkerhetskontrollen, var jag spyfärdig. För att göra situationen ännu bättre visade det sig att man inte fick ha med sig laptop innanför portarna. Den fick man lämna av i ett rum. Inte ett rum som låg vid säkerhetskontrollen. Nope. Ett rum som låg en bra bit bort från Taj Mahal, som man dessutom fick ge upp sin köplats för att kunna gå till. Wicked. Tur att det fanns skyltar uppsatta om vilka saker man inte fick ha med in till palatset. Or did it?

Efter att ha fått promenerat en bit, låst in laptopen och gett upp min köplats som jag vaknat pisstidigt för att få var det bara att ställa sig i kö igen. Kön hade självklart växt sig ännu större och jag skulle definitivt missa soluppgången nu. Efter ytterligare en timmes köande kom jag äntligen in. Taj Mahal var väldigt vackert. Tyvärr var det lite som med många kända sights man sett under resan; allt blir fruktansvärt upphypat och man förväntar sig en gudomlig upplevelse bortom denna värld. Som sagt, palatset var jättefint, men trots allt, som Mathilda brukar säga, bara en byggnad. Jag kan tänka mig att min uppfattning mörkades lite av allt extraköande samt illamåendet. Jag gick omkring och knäppte lite kort, men bestämde mig efter en hyfsat snabb promenad runt Taj Mahal att det var dags att rusa hem och spy. Eftersom att det krävdes att man tog av sig skorna alternativt satte på skoskydd för att få gå in i palatset anade jag att de inte skulle uppskatta att få curryn jag käkade dagen innan uppkastad på marmorgolvet.

Sedan dess har jag i princip inte gjort mycket alls förutom att ha feber, vara magsjuk (resans första ordentliga magsjuka), och sova. Jag har mått bättre idag, febern är borta och jag har slutat spy. En biljett till Delhi är bokad. Kl 06.00 imorgon går mitt tåg, så nu måste jag verkligen släcka och sova.

Live long and prosper!

//Mr. Spock

Efter några dagar i crazy Kolkata var det dags att ta nattåget till Varanasi. Varanasi ligger utmed floden Ganges och räknas som en av Indiens heligaste städer. Som indier är det sjukt najs att dö här, eftersom man kan kremeras vid floden och slippa reinkarneras igen. Anyways...

Vi hade reserverat de billigaste tågbiljetterna, och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Eftersom den generella, låt säga, ”trevnadsstandarden” i Indien inte riktigt höll måttet jämfört med de länder vi besökt hittills förväntade vi oss inte någon lyxkupé. När vi kom in i vagnen såg det dock ordentligt mycket bättre ut än vad man skulle kunna ha trott. Vi fick en gallonklädd brits var att ligga på som, trots att de var ganska små, såg rena och hyfsat fräscha ut. So far so good... De första 2-3 timmarna av den 13 timmar långa tågresan flöt på bra. Så småning om märkte vi att temperaturen började sjunka ganska ordentligt. Vid 23-tiden var det olidligt kallt i tågvagnen. De fönster som fanns i vagnen gick inte att stänga helt, och iskall luft fläktade på oss när vi försökte sova. Vi klädde på oss alla kläder och filtar vi hade, men det hjälpte inte mycket. Ingen av oss fick någon nämnvärd sömn den natten.

När vi kom fram tog vi en rickshaw mot guesthouse-området. Självklart ville inte vår chaufför köra oss dit vi ville, utan visa oss ett guesthouse han tyckte skulle vara perfekt för oss. Mathilda gillade inte det (det gjorde inte jag heller but I ain’t got the balls) och skällde ut honom i true ghetto style. You go girl! Smått ironiskt hamnade vi till slut på det guesthouset han velat ta oss till från början. Jaja, vi slapp i vilket fall betala ”commission”-skatten.

Vi spenderade några dagar med att gå omkring i staden och ila runt i labyrinten av smala gränder som Ganges kantas av. Både jag och Mathilda kännde att det var dags att fundera över när vi skulle börja avrunda resan. Vi började känna oss trötta av allt resande, och att det skulle vara skönt att få sova i sin egna säng. Mathilda funderade ett par dagar och bestämde sig för att boka en flygbiljett hem. Jag bestämde mig för att stanna i några veckor till och se lite mer av landet, trots att jag känner mig ganska så färdig med resandet i sig. Det är supertrist att inte få ha med sig världens snyggaste och bästa resekompis, men jag ska försöka klara mig ändå.

Vi bokade en taxi till flygplatsen som skulle ta oss dit, vänta en timma, och sedan köra tillbaka mig till staden. Detta skulle kosta mer än bara en enkelresa, men mindre än att ta en taxi dit och en annan tillbaka. Vi blev upphämtade rätt tid, chauffören verkade trevlig och allt kändes legit. Vi gick in på flygplatsen, käkade lite Snickers, kramades och tog ett sorgligt avsked. När jag i all min ensamhet sedan gick ut för att hoppa in i taxin igen, var den borta. Poff! Jag gick omkring på parkeringen och letade. Efter en halvtimma gav jag upp och hoppade in i en ny taxi. Efter att ha berättat för chauffören att jag lämnat av min flickvän utbrast han ”Ah! So now you need Indian girl! I know place, we go buy!”. Yay... Det är otroligt hur mycket mer uppmärksamhet man får av de lite skummare ”försäljarna” på gatan när man går omkring ensam. Det är svårt att ta sig någonstans utan att bli erbjuden att köpa en hel uppsjö av olika droger. Värst av allt är deras respons när man säger att man inte är intresserad: ”But I can see in your face you like drugs. You have drug-user face!”. What in the flying fawk!?!

Det finns två saker som tyder på att Varanasi är en väldigt helig stad. Den första är att det finns kossor överallt. Jag menar inte överallt som i ”Wow, kolla! En till kossa! Vi såg en igår också. Den här staden är verkligen full av kossor!”. Nope. Jag menar överallt som i att det det finns kossor freakin’ överallt. Det första man ser när man går ut genom dörren är en ko. Det går minst en ko i varje liten gränd. Det står kossor bredvid en när man köper sig en chai. Det sitter alltid minst en hipsterkalv och facebookar på varje internetcafé. Som sagt, kossor överallt, vilket i sin tur leder till något mindre trevligt: kobajs överallt. Som tur är tar indierna vara på det och gör små torkade kobajskakor som de lägger ut lite här och där i staden. Jag har ingen aning varför...

Den andra saken som tyder på att Varanasi, och framförallt Ganges, är en sådan helig plats är de begravningståg man hör, från morgon till kväll, gå sjungandes genom de små gränderna som leder till floden. De bär på en kropp, inslagen i dyra, färgglada sjalar, mot ”the burning ghats”, kremationsplatserna som ligger utmed floden. Där läggs kroppen ut på en liten hög ved som man sedan tänder på. Kremationerna är offentliga, och alla är välkommna att titta så länge man uppträder vördnadsfullt. Kropparna bränns på löpande band. I de största ”ghattarna” bränner man så mycket som 15-20 kroppar samtidig. I de mindre håller man sig till 3-4 åt gången. Jag var och kikade på kremationerna idag och det var en ganska omtumlande upplevelse. När sjalarna som liken legat inslagna i bränns bort, vilket händer ganska så fort, lämnas inte så mycket åt fantasin. Jag visste inte att människor faktiskt kunde smälta bort... Självklart fick man inte ta några bilder under kremationen, så jag har inga att dela med mig av. Kanske lika bra det...

Imorgon hade jag tänkt förflytta mig en liten bit norrut. Jag har jagat biljetter till Agra, staden som är hem till Taj Mahal, men inte lyckats få tag på någonting. Alla tåg har varit fullbokade, och i princip varje resebyrå jag varit hos har försökt kränga flygbiljetter till Delhi istället. Jag tänkte pröva lyckan själv och dyka upp på busstationen imorgon bitti i hopp om att jag kan få tag på en biljett till Allahabad, en stad ungefär 3 timmar härifrån. Där hade jag tänkt boka tågbiljett till Agra, hänga några dagar och sedan resa vidare. Vi får se hur det går...

Nu ska jag dricka upp min chai och lägga mig och kika på ett avsnitt Game of Thrones.

Namaste!
//The lone wolf

Nu har det blivit dags for mig att aka hem. Jag har hemlangtan och kanner mig klar med resandet, men mest av allt ogillar jag Indien! Imorgon eftermiddag satter jag mig pa flyget hem, det blir en lang vantan och manga flyg men pa tisdag vid lunch ar jag "antligen" hemma i -18 (!!!!!) igen..


Jacob kommer att stanna kvar sjalv i ett par veckor, han vill passa pa att se landet nar han anda ar har..


Over and out
/ Mama-M


PS jag ska saga till honom att han inte far gora bloggen for trakig, inga historielektioner.

(Tyvarr inga bilder i det har inlagget eftersom vi inte hittat nagot internet som ar tillrakligt snabbt for att ladda upp dem .___.)

I lördags morse sa vi hej då till Kuala Lumpur, Malaysia och sydostasien. Tre månader har gått av vår resa och en månad återstår. Eftersom att resan hade gått så otroligt bra hittils var det såklart dags för lite bekymmer. På morgonen, innan vi skulle lämna guesthouset för att ta oss till flygplatsen gick vi för att borsta tänderna. Vi låste rummet och gick iväg i korridoren (vi hade delat badrum). När vi kom tillbaka kom vi inte in i rummet. Låset hade hakat upp sig. Vi försökte få upp låset i en stund, men gav snart upp och gick ner till receptionen och för att säga till. Snubben i receptionen  följde efter och försökte han med, resultatlöst. Efter ett tag gick han iväg för att hämta lite verktyg, sedan några fler , sedan ännu fler och till slut en köttyxa. Medan han stod och försökte hugga upp låset utan att förstöra dörren stod det en städerska och garvade läppen av sig. Vi stod och svettades nervöst, eftersom vi hade ett flyg att passa. Vi ville gärna ha med oss mer än våra tandborstar ut ur Malaysia. Till slut lyckades han hugga sig genom dörren. Vi tackade, och satte av mot flygplatsen.

I lördags kväll sa vi alltså hej hej till Indien, Kolkata. Flyget och allt som hör där till gick bra förutom att det luktade prutt hela flygningen. Vi bestämde oss för att ta en taxi från flygplatsen in till stan. De kör som galningar här, definitivt i klass med Vietnam. När vi kom fram till gatan där vi skulle bo blev vi direkt påhoppade av massvis med indier som påstod sig veta det perfekta guesthouset för just oss. Det var samma gamla rutin som vanligt; de plockar upp turister, tar dem till ett guesthouse där de har en deal med ägaren. De får en slant för att ha tagit dit gäster, som sedan läggs på på hotellnotan. Vi har lärt oss handskas med dessa ”touts” de senaste månaderna, vilket var tur eftersom det fanns ungefär 4 gånger så många sådana här än någon annanstans.

Vi hittade till slut ett ”schysst” ställe att bo på. Standarden på budgethaken i Kolkata verkar vara betydligt sämre än i sydostasien, vilket resulterade i ett av de mindre trevliga rummen vi bott på hittills. Whatevs, det är lite karaktär på det i alla fall... Efter att ha hängt av oss ryggsäckarna sprang vi ut på gatan för att hitta lite käk. Det blev lite potatisgryta och chapatis, sedan upp och sova.

När vi vaknade var det dags för första riktiga dagen i Indien. Spännande! Eftersom vi inte riktigt är med på tidsomställningen än så länge, vaknade vi tidigt. Vi gick ett varv runt kvarteret för att orientera oss lite. Vi slogs båda två av hur ortroligt annorlunda det kvarteret vi bor i är(vi har inte sett så mycket mer) jämfört med sydostasien. Det är otroligt mycket smutsigare på gatorna, fattigheten är, om inte mer utbredd, i vilket fall synligare. Det är inte heller någonstans i närheten av att vara så turistanpassat som sydostasien har varit, vilket är ganska trevligt som omväxling.

När vi blev hungriga satte vi oss i ett litet mat-tält på trottoaren och käkade frukost och drack kaffe. När frukosten var uppäten satte vi av för att vandra omkring lite planlöst. Vi lyckades hamna i ett av de lite fattigare (dock inte de ”riktiga” slummen) områdena. På gatan fanns berg av sopor där både grisar, hundar, kråkor, rovfåglar och människor letade mat. Bussar, bilar, cyklar och spårvagnar som inte såg ut att klara av en meter till utan att braka ihop puttrade förbi. Folk tvättade sig i rännstenen. Små barn spelade fotboll och tennis med hemmagjorda rack och bollar. Mat såldes i små stånd överallt. Folk kissade på trottoarerna. Det var i princip som att komma tillbaka till ett Hanoi på amfetamin. Wow!

Efter att ha gått omkring i ett par timmar, tappat bort oss , och sedan lyckats lokalisera oss igen gick vi upp på rummet för att ladda upp batterierna och spela lite Tetris. Sedan var det dags att leta lunch. Vi gick mot Park Street, som skulle vara centrum för komers i Kolkata. Vi vandrade längst med gatan, förbi alla små gatukök som det flockades hungriga Kolkatabor runt. Vi stannade till och köpte oss en tallrik curry och två naanbröd var. För allt detta behövde vi gräva djupt i resekassan och hosta upp hela 6 kr!!!Med mätta magar fortsatte vi promenera promenera omkring i och bekanta oss med staden.

Dagen därpå var det dags att besöka Victoria Memorial som byggdes för att hedra kolonialdrottningen för en massa år sedan. För att ta oss dit fick vi gå genom Maidan, Kolkatas svar på Central Park i New York. Parken var full av folk som spelade cricket och flög drakar, herdar som vallade getter, vildhundar, hästar, kossor och framförallt skräp. Vi kom fram till Victoria Memorial, som låg i en betydligt finare park. Där gick vi omkring ett tag och kikade. Vi verkade vara de enda västerlänningarna på plats. Trots att de flesta människorna som var där förmodligen kommit för att få se VM, kändes det som att de tog fler kort på oss än byggnaden.

Vi avslutade dagen med att ta en oss en tur på marknaden som ligger nära vårat guesthouse. Det visade sig vara ordentligt mer ansträngande att gå på marknad här jämfört med sydostasien. Där är de lite tjatiga om man står och kikar på vad de har att sälja i sitt stånd. Här har de folk, oftast unga killar, som följer efter, drar i och tjatar på en ett bra tag, även om man gått förbi helt ointresserat. Jaja, det är ju i alla fall billigt. Eller vad sägs om skjortor och sjalar för under 100 rupier (ca 13 kr).

Vi ska vara här i Kolkata i några dagar till, sedan hoppar vi på tåget till Varanasi. Vi har definitivt märkt att Indien är väldigt annorlunda jämfört med något ställe vi varit på hittills. Det blir utan tvekan en väldigt spännande månad...

Namaste!

// Aston & Demi

Boom selectah!

Nu har vi hängt på ön Langkawi i 10 dagar. Tanken från början var att stanna här i några dagar, sola och bada lite, sedan åka vidare till Penang och fira det kinesiska nyåret. Det var dock just det kinesiska nyåret som satte stopp för det. Hjorder av kinesiska turister med Nikon-kameror i högsta hugg migrerar till Malaysia mellan den 20:e-28:e januari. I princip allt boende och all transport blir uppbokat, vilket gör det väldigt svårt att resa utan att ha planerat och reserverat ett par veckor i förväg. Inte så kul...

Vi tog oss till Langkawi innan ruschen, och lyckades som tur var få tag på ett boende. När biljetter/boende till Penang skulle fixas insåg vi att det kunde bli svårt. ALLT var fullbokat... Vår resefilosofi hittills (boka bussbiljetter samma dag/kvällen innan vi vill åka och leta boende när vi kommer fram) var uppenbarligen inte kompatibel med Malaysia i nyårstider. Eftersom vi varit nöjda med Langkawi och kände för lite sol, bad och allmänt chillaxande bestämde vi oss för att stanna istället.


Gecko Guesthouse, Langkawi

Vi bosatte oss som sagt på ett trevligt guesthouse (där det inte bara bodde turister utan även mer än 30 katter), fick tag på en egen bungalow (som till och med hade toalett!!!) och initsierade power-saving mode. Riktigt nice!
De flesta dagarna har varit relativt aktivitetsbefriade och har sett ut ungefär såhär:

-    Vakna någon gång mellan 9.00 och 11.00
-    Äta frukost samtidigt som man försöker försvara  den från hungriga kattungar
-    Strosa iväg till stranden och ligga där i ett par timmar
-    Kila hem, läsa bok, eventuellt äta en kopp nudlar (beroende på hur stor frukosten var)
-    Tillbaka till stranden i någon timma
-    Hem igen, duscha, läsa mer bok, kolla på tv etc, kanske till och med en öl/drink i handen (Här vill jag, Mathilda, bara tillägga att jag har sett en öl i Jacobs hand flera gånger om dagen sen vi kom hit)
-    Ut och käka
-    Hem igen och sova

De sista dagarna på ön bestämde vi oss för att bryta mönstret och hyrde en moppe för att utforska lite. Vi hade fått höra att det fanns en linbana som gick upp till öns högsta punkt (ca 700 m över havet), varifrån man kunde se både Thailand och Indonesien om man hade tur med vädret. Vi tyckte att det lät som en kul grej, så vi styrde skutan (en halvfräsch Honda) mot berget.


Top Gun och Kapten Rödskägg

Föga förvånande var vi inte de enda som hört talas om detta. När vi kom fram möttes vi av en massiv kö. Det skulle ta flera timmar att ta sig igenom den, vilket innebar att det skulle hinna bli mörkt innan vi kunnat ta oss hem. Trots att jag är en otrolig motorcykelförare vågade vi inte lita på de mindre begåvade motoristerna här på ön, och valde att åka hem i dagsljus och ta linbanan imorgon istället.

Vägen kantades av massvis med apor, vilket gjorde Mathilda överlycklig. Vi bestämde oss för att stanna till och kika på en liten flock. Det gick jättebra i ungefär en halvminut. Då bestämde sig aporna för att de inte alls gillade oss. Alfahanen satte av i full fart mot oss. Detta räckte för mig och jag accepterade snabbt min plats som underlägsen. Det var bara att puttra iväg hemåt.

Dagen därpå gick vi upp tidigt på morgonen för att försöka undvika den långa kön. Trots att vi var ute i god tid, fick vi köa i nästan en timma för att få åka. Vi hoppade in i kabinen och satte av mot bergstoppen. Det var FRUKTANSVÄRT!!! Jag hade svårt för linbanan vi åkte när vi var i Barcelona förra sommaren. Den var kanske 15-20 meter över marken som mest. I den här helveteskonstruktionen hängde man 400 meter över marken. Yay!


Precis i början av färden, innan jag insett mitt misstag...

Uppe på toppen fanns det några utkiksplatser man kunde besöka. Två av dem var vanliga platformar, där man kunde stå och kika ut över ön. Superfint. En av utkiksplatserna var ännu en konstruktion från underjorden; en skybridge, hängd 700 meter över marken. Mathilda traskade ut på den utan vidare.” Ain’t no thang, bara lite betong och några vajrar som står mellan mig och ett plågsamt långt fall mot ett säkert öde som en kladdig röd fläck på en bergsvägg”. Death-defying crazy lady... Jag gick ut med stapplande steg på bron som svajade okontrollerbart (Mathilda menade att den inte svajade alls men det är fel). Man kan inte säga annat än att utsikten var wiCk3d. Vi vandrade runt lite mellan platformerna, sedan var det dags för en till livsfarlig resa med linbanan ner för berget.


Längst upp på Langkawi. Precautionary helmet mode: ACTIVATE


Skybride: medeltida malaysianskt tortyrredskap

Väl nere på säker mark tog vi moppen, som behövde tankas, till närmsta bensinstation. Vi passade på att fylla på oss själva med bränsle också, och hoppade in på KFC som låg precis bredvid. När vi kom hem till guesthouset igen slängde vi på oss badkläder och drog iväg till stranden. Medan vi låg och solade hörde vi ett skrik. Vi tittade upp, och såg en stackars tjej bli uppburen på stranden av sin pojkvän, gråtande. Hon hade blivit bränd av en manet. Hon kunde inte stödja på benet, så det var ingen mesmanet hon stött på (vi fick höra senare att den sortens manet hon blev bränd av var ordentligt giftig). Efter att ha sett det var vi inte jättesugna på att bada mer, så Mathilda föreslog en säkrare och lugnare aktivitet: parasailing! När man parasailar flyger man fallskärm efter en båt, ca 50 meter upp i luften. Kalas!

Vi snackade med killarna på stranden som såg ut att ha hand om det. De packade in oss i en motorbåt och satte av mot starten av parasailing-banan. Vi fick sätta på oss varsin sele som sedan fästes vid fallskärmen. Fallskärmen fästes till båten som satt fast i linan, sedan brummade båten iväg. Vi blev instruerade att springa tills vi lyfte, vilket var lättare sagt än gjort. Vi snubblade när vi sprang ner i vattnet och släpades längst med ytan några meter innan vi fått tillräkligt med vind i fallskärmen och kunde lyftas upp i luften. Vi lyfte snabbt och snart var vi så högt upp i luften vi kunde komma. Eftersom man bara hade vatten under fötterna insåg man inte riktigt hur högt upp man var. När man tittade på båten som var en bit framför oss var det lite lättare att få perspektiv på det; båten såg pytteliten ut från den löjligt höga höjden vi befann oss på.  Vi fick åka runt på en bana som sades vara 3 km. Vi var ganska skeptiska till det eftersom vi bara var i luften i cirka 5 minuter. Så fort åkte inte båten. Landningen var spännande. Det var meningen att jag skulle styra fallskärmen mot stranden, genom att dra hårt i ett av repen. Detta skulle både rikta fallskärmen rätt och bromsa in den.  Det gick inte jättebra. Vi landade några meter från strandkanten och drogs denna gång också längst med vattenytan och sedan när farten minskat lite, ner i sanden. Jag klarade mig undan med en kallsup. Mathilda, som hamnade underst, fick lite rispor på benet, och ett blåmärke. Vi fick höra att vinden blivit starkare och blåst oss åt fel håll just när vi skulle landa. Möjligtvis, men jag misstänker att det snarare har att göra med att jag var skoltrött på fallskärmsjägarakademin. Tyvärr tog vi aldrig med oss kameran eftersom vi var rädda att tappa den i vattnet, så jag använde mina fotomanipulationsskillz för att rekonstruera situationen:


Parasailing OGs yo!

Nu sitter vi och väntar på skjuts till hamnen. Därifrån ska vi ta färjan till fastlandet och därefter åka buss tillbaka till Kuala Lumpur för att sedan ta flyget till Kolkata. Nu är det bara lite mer än en månad kvar av äventyret, och hela den kommer att spenderas i Indien. Vi är supernyfikna och spända på att se hur livet är där. Rapport om det kommer inom kort!

...och här skulle inlägget egentligen läggas upp med taxin som skulle ta oss till färjan kom. Nu sitter vi här, sista kvällen i Malaysia, på Starbucks och väntar på att det ska sluta regna. Mathilda har spenderat dagen med att försöka att hinna shoppa upp sina sista pengar, vilket hon som väntat lyckats väldigt bra med. Jag har försökt kurera min inflammerade stortå, vilket jag inte lyckats så bra med.

Thug life!

//Beyoncé & Jay-Z

Först får vi väl börja med att be om ursäkt för den dåliga uppdateringen. Förlåt! :O

Det är 10 dagar sen vi skrev sist men det har inte hänt så supermycket. Dagen efter vi gjort Flight of the Gibbon gick vi på thaiboxning med Josh, en kille vi träffade på trekkingen. Dagen efter det gick vi på söndagsmarknaden, kul tyckte jag, mindre kul tyckte Jacky. Dagen efter söndagsmarknaden var det dags att åka tillbaka till Bangkok.  Vi fick ca 2-3 dagar i Bangkok innan vi flög vidare mot nya äventyr.. Malaysia! Vi båda kände oss klara med Thailand och såg fram emot något nytt.

Flygresan till Malaysia, Kuala Lumpur gick hur smidigt som helst. Det blev ungefär som flygresan till Hanoi. Vi somnade innan planet hunnit lyfta och vaknade när piloten sa att vi skulle landa. Det är vad vi kallar en bra flygresa :) Efter flyget blev det flygbuss in till busstationen och därefter tunnelbana till Chinatown. Vi hittade ett sunkigt guest house och tänkte att det passar ju oss perfekt.

Ena dagen i Kuala Lumpur gick vi runt och kolla in staden som vi alltid brukar göra. Vi gick runt i Chinatown och i Little India och kollade in deras centrala marknad, men bara lite snabbt för Jackys skull. Det var fruktansvärt varmt!

En sjuukt trött och svettig Mathilda





Andra dagen tog vi tunnelbanan in till KLCC, ett enormt köpcentrum, där vi spanade in shoppingen, gick på bio och tittade på världens näst högsta torn, Petronas Towers. Tanken var att vi skulle åka upp och gå på en bro som de har emellan tornen, på 41 våningen, men vi sov lite för länge så det hanns inte med. Vi nöjde oss med att titta på de från marken denna gång.

Jacky och Petronas Towers

Efter två nätter i Kuala Lumpur kände vi för lite sol och bad. Vi bokade nattbuss till en ö i norra delen av Malaysia som heter Langkawi.

Nu befinner vi oss alltså på Langkawi och njuter av livet till fullo ;) Det är stekhett och jag svettas mer än Jacky och han svettas asmycket... Vi bor i en Bungalow ca 5 minuter från stranden. Stranden är jättelång och det är inte mycket folk alls (inte just nu i alla fall, men snart kommer alla kineser och firar nyår).



Ikväll tänkte vi köpa med lite picnic och äta kvällsmat på stranden och titta på solnedgången.


Hoppas ni har det bra hemma i Sverige!!

Lots of love

// Pettson och Findus

Dagen hade kommit. Dagen D. Mathilda var självklart exalterad och sprudlade av lycka. Jag påminde mig själv om den höjdrädsla jag inte tycktes bli av med, hur mycket jag än försökt trotsa den (inte så mycket). Trots att jag försökt rationalisera mitt beslut att följa med på detta "äventyr" så mycket som möjligt (man ska konfrontera sina rädslor etc.), kunde jag inte låta bli att fundera på min mentala hälsa när veckarklockan ringde. Det var som sagt dags.

This was the deal: vi hade bokat en "zipline-tour" i regnskogen uppe i bergen. Tanken var att vi skulle flyga fram genom trädtopparna på metallinor. Vi skulle få varsin sele och rulltrissa som skulle fästas på linan. Sedan var det bara att kasta sig ut. Det bör tilläggas att vissa av dessa linor var mer än 100 meter över marken. Yay!

Vi väcktes av veckarklockan som var ställt på 05:30. Medan vi väntade på bussen som skulle hämta upp och köra oss till regnskogen som ligger ungefär en timma utanför Chiang Mai, satte vi i oss lite Nutellamackor vi köpt kvällen innan. Vi försökte ta ikapp förlorad sömn på bussen, och lyckades förvånadsvärt bra med det med tanke på kringliga och skumpiga vägar uppför bergen.


Lär dig se skillnaden mellan en fasad som döljer dödsskräck och genuin lycka!

När vi kom fram till Flight of the Gibbon-kontoret (touren hette så), fick vi ta på oss våra selar och fick en säkerhetsgenomgång. Till våran stora glädje kändes selen förvånadsvärt säker eftersom den gick upp över axlarna också. Puh! Vi fick träffa våran guide, som ganska så passande hette Sky. Sedan bar det av med bussen en gång till ut till första plattformen.


...and there she goes!

Sky visade oss lite snabbt vad vi fick och inte fick göra när vi åkte. Sedan var det dags att kasta sig ut. När vi såg att första plattformen inte var mer än runt 30 meter upp i luften blev vi lite lättade. Självklart ställde sig Mathilda först i kön (och vägrade släppa taget om förstaplatsen under hela 3-timmarsturen). Efter att Mathilda åkt iväg jublandes var det dags för mig. Som "tur" var visste guiden att det skulle ta evigheter om alla (speciellt jag) fick hoppa ut i sin egen takt, så han puttade helt enkelt ut mig. Sjuuukt häftigt! Man kände hur adrenalinet pumpade i hela kroppen. Upplevelsen blev inte sämre av utsikten. Helt fantastiskt! Efter första stationen var både jag och Mathilda helsålda på grejen. Nu var det bara 38 stationer kvar! Vi fick vara med om riktigt häftiga upplevelser den dagen. Vi svischade fram mellan och över träden. Ibland öppnade djungeln upp sig under oss och först då insåg man hur fruktansvärt högt upp i luften man var. Helsjukt!


En av repbroarna vi ibland fick använda för att ta oss mellan vissa plattformer.

Vi fick se Gibbonapor och testa på en massa olika "varianter" av ziplining. Vi fick åka båda två bredvid varandra ("Honeymoon zipline" som våra guider kallade det), fick testa på att falla fritt i några meter och sedan bli uppfågade av linan, och värst/häftigast av allt fick vi testa på "Mission Impossible"; när vi skulle ta oss ned för en 60 meter hög plattfort fäst i ett Sekojaträd firades vi ner med linan fastspänd i ryggen. Man firades alltså ner med magen/ansiktet mot marken, som Tom Cruise i Mission Impossible. Vi skulle ljuga om vi sa att det inte tog emot lite att hoppa över plattformskanten.


Här firar vi vår Honeymoon!


Det blev svårt att titta upp mot kameran när man lekte Mission: Impossible

Det är svårt att beskriva exakt hur det var att åka, så vi laddade upp lite videofilmer vi tog när vi åkte. Ingen fångar riktigt hur det var att åka, men kan vara kul att kolla in om man är intresserad.


Mathilda åker den längsta linan.

Jacob på djungeläventyr

Mathilda tar sig an den näst längsta linan.

I efterhand kan jag säga att jag är fruktansvärt glad att jag gjorde Flight of the Gibbon. Jag tror till och med att hela grejen blev bättre på grund av min höjdrädsla. Nu kanske, men bara kanske, Mathilda kan lyckas övertyga mig att hoppa fallskärm...


En flygande Gibbonapa!

Mot oändligheten och vidare!


//Aladin & Den Flygande Mathan

Chiang Mai är toppen. Bästa stoppet hittills i Thailand. Vi båda är väldigt förtjusta i den här staden.

Första dagen vilade vi ut efter resan hit. På kvällen gick vi på nattmarknaden de har här. Supermysig tycker jag. Jag hittade massa fint som jag ville köpa. Jacob tycker mest att det alltid är samma skit på alla marknader. Så fel! Annars har vi mest glidit runt och ätit frukost på mysiga caféer och hängt i hängmattorna på guesthouset.

Nattmarknaden

Lugnet vände, för i onsdags var det dags för trekkingtour som vi hade bokat genom hotellet. Vi blev väckta av guiden vid sju på morgonen. Dags för frukost. När alla var klara (Jacky och jag och 3 kanadensare) hoppade vi på vår pick up-truck och åkte till första stoppet, en lokalmarknad. Efter marknaden var det dags för ett vattenfall. De som var modiga fick bada i vattenfallet. Jag trodde jag var modig men när vi kom fram visade det sig att vattnet verkligen var iskallt. Jag kände att jag inte ville bli sjuk mer. Kanadensarna och Jacob kände för att trotsa basiluskerna. De lekte lite i vattenfallet och jag knäppte bilder.



Nästa stopp var lunch, fried rice, någon soppa som inte smakade någonting och massa god vattenmelon och ananas. Efter lunchen var det dags för de varma källorna. De var lite av en besvikelse, inte alls som vi trodde. Det var som tre gropar/pölar i marken bara, MEN vattnet var sjukt varmt. Det brändes att bara stoppa i fötterna. Därför nöjde jag mig med att bara doppa ner till knäna, men modiga Jacky satt i det varma vattnet.

Efter det varma badet började allvaret. Trekkingen! Målet var den lilla byn vi skulle övernatta i, som låg ungefär en mil och tre stora berg bort. Efter bara ca tre minuter i djungeln fick vi se en apa. Helt underbart, tänkte jag. Nu kände jag mig nöjd, tänkte att jag lika gärna kan åka hem. Skoja! Vi frågade vår guide om det fanns mycket djur i djungeln. "Yes, very many snakes! Big cobra snakes!". Härligt...
Det började ganska lugnt, lite upp, lite ner, lite platt. Men pang på så kom det första berget. Jag trodde jag skulle dö! Flåsade som värsta hunden. Jacob gick helt lugnt framför mig och påstod att han inte var andfådd överhuvudtaget. Har faktiskt lite svårt att tro det.


Efter första berget stannade vi till i den första av de tre byar vi skulle besöka under vandringen. Där fick vi oss en liten vilostund på ungefär 20 minuter. Vi gick omkring i byn och kikade på hur de levde. De var i princip helt självförsörjande; de odlade sitt eget ris och grönsaker, drack vattnet som kom från berget och hade en liten solpanel på ungefär 1x1 meter som de fick lite el av. Vi såg också en utomjordingspindel som hängde i ett av träden.


Galen spindel från outer space


Första byn vi stannade till vid

Efter vilopausen var det dags att förflytta oss ännu högre upp i bergen. Pust! Vi klättrade vidare uppför, och blev lovade "Kodak-moment" av vår supertrevliga guide, Nou. När vi äntligen kommit längst upp på berget fick vi lön för mödan: jättevacker utsikt över bergskedjan vi befann oss i. Wow! Vi knäppte några bilder, och gick vidare längst med bergsryggen. Hur coolt som helst!


Happy ladyboy!

Efter en ganska lång klättring neråt stannade vi till i den andra byn och tog oss en välförtjänt Cola. Vi fick höra att vi bara hade ungefär en timmas vandring kvar, vilket var ganska skönt. Vi hade dock det brantaste berget framför oss. Efter en hel del pust, stön och stånk kom vi upp för det också. Nou, som var fruktansvärt duktig på att se djur, hur små och välkamouflerade de än var hittade en fågelspindel som låg gömd i ett hål vid stigen. Scary!



När vi tillslut kom fram till den tredje byn som vi skulle övernatta i så var jag död! Jacob levde fortfarnade. Vi gick och tog ett dopp med våra trekkingkompisar i floden som rann bredvid byn. Också iskallt, men denna gång doppade till och med jag mig.

I byn som vi stannade i bodde det ca 30 människor. Den här byn var också helt självförsörjande. Vi fick oss ett långhus, med några tunna madrasser och tjocka filtar utlagda, samt myggnät. Spartanskt, men mysigt!


Död Mathilda provligger madrassen

På kvällen lagade vi mat tillsammans, tre olika kycklingrätter med steamed rice. Yummi! Efter maten blev det häng runt lägerelden och vi tände en liten eldlykta som flög iväg i luften. Typ som en ballong :) Vår guide, som kom ifrån byn, kom springande med en flaska egengjort "happy water". Starkt som tusan, och kanske inget man ville överkonsumera med tanke på att vi hade en dag imorgon också.


Den nakne kocken med kläder på

Morgonen efter blev vi väckta vid en behaglig tid. Vi började morgonen med att titta på när de tvättade elefanterna de hade i byn :D Amazing! Byn hade 4 elefanter som fick vandra fritt på berget. Varje morgon fick man leta rätt på elefanterna, och sedan ta ned dem till floden för en morgondusch. Efter vi fått titta på elefanterna fick vi en stor frukost. När frukosten var uppäten packade vi ihop våra grejer för att sedan gå ned till floden igen och där fick vi tvätta de två sista elefanterna själva. Vi slängde vatten på dem med hinkar och händerna och klappade lite på dem. Jättekul tycker jag som är en sucker för elefanter. När vi hade tvättat elefanterna så att de var rena var det dags att rida iväg på dem. Jag sprang dit, så kul var det! :) Vi började med att sitta i "sätet" men efter ett tag fick vi prova att sitta på nacken på elefanten och rida for real. Man kände sig som king of the world. Vi red lite i djungeln, över floden flera gånger och bredvid floden. Vi fick rida i ungefär en timma.






The elephant whisperer

När vi hade ridit klart var det dags för lite bamboo rafting. Vi stod på led på en flotte som var ca en och en halv meter bred och 6-7 meter lång. Vi åkte på floden i ca två timmar. Vi fick se både en trädorm (som Nou på något sätt lyckades hitta), och en vattenorm. Det roligaste var att åka när det blev fors. Fullt ös, köttmos!!!


Såhär såg flotten ut, det är dock inte vi på bilden..  Och så här såg det ut på floden ibland!!!

Efter flotten var det dags för lunch, denna gång serverades Pad Thai. Oh la la!!! Supergott! När lunchen var slut var det dags att åka hem. Vi tyckte att det kändes lite skönt då vi var helt slut efter alla äventyr, samtidigt som man ville ha mer!

Vi hann knappt vila upp oss från det här innan nästa äventyr tog fart. Men det får ni höra mer om en annan gång!


Sayonara!

//Steve & Terri (Krokodiljägarna)

Tänkte bara berätta om hur vi spenderade våra dagar i Bangkok denna gång.
När vi kom fram till Bangkok började vi med att sova ut i några timmar, när vi väl hade vaknat till liv gled vi runt lite, åt lte och shoppade lite. På kvällen tog jag (Mathy) en massage, riktigt härligt vill jag lova. Under tiden drack Jacky öl och surfade lite (på internet, hihi).

Andra dagen i Bangkok spenderade vi på ett av världens bästa sätt, enligt mig, vi gick på zoo :D hihi
Det var kul, jag fick se massa vilda djur (haha).. Vi fick även se en sälshow (världens kanske gulligaste sälar som klappade "händerna" så fort någon av de gjorde något kul). Jag fick också prova äta kanderade popcorn. Jag kan konstatera att salta popcorn är GODARE!

Här under kommer lite djurbilder (och en människobild), de är mest tillägnade Amber (storasystern) bara för att jag vet att hon tycker om djur.. :)



Efter zootrippen "unnade" vi oss varsin fotmassage. hehe



Vi drack också varsin mongoshake, haha. Efter mongoshaken blev det två buckets också (Oh no they didn't).



Sista dagen på året blev nog en av världens segaste dagar (kan bero på bucketsarna vi drack kvällen innan), men det kan ju vara skönt ibland..

Nyårsafton spenderade vi på Khao San Road, smockat med folk. Alla var glada och tjoade hela tiden och det var miniraketer mitt bland allt folk, smällare, ballonger, serpentiner och någonting annat klibbigt som folk sköt ut ur burkar.. En rolig kväll helt enkelt!







Efter tolvslaget undrade jag varför man ska bryta en bra trend. Jag kom på att man inte borde göra det, så vi gick och tog varsin fotmassage till. Slutet gott, allting gott!
Vi har haft ett bra år, hoppas att ni också har haft det..

Nu befinner vi oss uppe i Chiang Mai, vi har det toppenbra och njuter till fullo. Det kommer ett inlägg snart som bara den så att ni får höra om allt kul.


Kram kram

// Viktoria & Daniel

For oss ar det redan 2012. Vi firade in det nya aret pa Khao San Road i Bangkok.
Det blev en lugn kvall. Vi at middag och delade pa en bucket. Efter tolvslaget tog vi varsin fotmassage (tack familjen Tholster).

Imorgon aker vi vidare norrut till Chiang Mai.. Vi hors snart igen!!


GOTT NYTT AR!!!


// Blondie & Dagobert

Sawadee kap!

Nu har vi spenderat nästan en vecka i Chaloklum på Ko Pha-Ngan. Tyvärr har både jag och Mathilda lyckats dra på oss feber, halsont och förkylning, så vi har inte gjort så mycket mer än att sitta och läsa böcker på verandan och i ”chill-out” området som finns på restaurangen/resebyrån/internetcafét som vi hyr bungalow av.


Strandvandrarna

Chaloklum är som sagt en liten fiskeby på Ko Pha-Ngans norra kust. Man skulle kunna säga att byn är indelad i två områden; den västra delen av bukten, där alla fiskefamiljer bor, och den östra delen av bukten, turistområdet, där det ligger en handfull restauranger/barer och bungalows. Båda delarna var charmiga på sitt sätt. Fiskebyn var och kädes verkligen autentisk samtidigt som turistområdet, som inte hunnit bli lika sodomerat som resten av Thailand av turismen och överutveckling kändes mysigt och personligt. Man lärde känna personalen på alla fik och restauranger, för att man tillhörde den skara på kanske 20 turister som bodde i byn. Samtidigt som att det var trevligt att ta det lugnt i den sömniga byn, blev det lite segt efter några dagar. Som tur är hann vi tillfriskna någorlunda innan det var dags att lämna ön, och vi lyckades hinna med att utforska lite mer än de olika restaurangerna som fanns i Chaloklum.


Brace yourselves, Hells Angels. There are some new kids on the block...

När vi kände oss piggare och när vädret, som varit dåligt sedan vi kom till Ko Pha-Ngan, blivit förhållandevis bättre bestämde vi oss för att hyra en moped och se oss omkring på ön. Planen från början var att stanna på ön under nyår för att gå på den massiva festen de hade på Full Moon Party-stranden, Haad Rin. När vi åkte runt och hörde oss för på de olika guesthousen på ön insåg vi att det skulle kunna bli svårt. Priset på rummen ökade sanslöst mycket ju närmare man kom stranden. Exempelvis skulle vi istället för de 400 baht vi betalade för våran bungalow, få betala minst 800/person för en säng i ett svettigt dormroom nästan 10 km från Haad Rin. Vi fick också höra att taxis till stranden skulle vara otroligt svåra att få tag på redan där, dvs i princip omöjliga i Chaloklum. De skulle dessutom kosta över 1500 baht/person, alltså minst det dubbla där vi bodde. Vi insåg att vi kunde använda pengarna vi skulle ha spenderat på en fest på ett dykcertifikat istället. När vi dessutom märkte att det inte verkade finnas några lediga rum kvar på hela ön, lät vi det vara spiken i kistan för vårat nyårsfirande på Ko Pha-Ngan.


Chillar bara lite i ett vattenfall. No biggie...

Eftersom vi bara letat boende hela dagen bestämde vi oss för att hyra mopeden en dag till. Vi ville se annat än Ko Pha-Ngans guesthouseutbud. Första stoppet blev nationalparken på ön. Det var en vandringled på några kilometer med ett av Ko-Pha Ngans högsta berg som höjdpunkt (haha). Längst med leden kunde man se på vattenfall och en hel del olika växter. Hade man tur kunde man också få se lite av öns vilddjur. Tyvärr var i princip alla vattenfallen uttorkade, trots allt regn som fallit de senaste dagarna. Vi fortsatte vidare på leden som lutade mer och mer uppför. När vi nådde toppen fick vi sitta helt ensamma på en stor sten och titta ut över ön. Najs!




Crazy mountaineering yo!

Vi åkte vidare med mopeden till Tong Sala, öns ”huvudstad”, för att få tag på lite lunch. Planen var marknadsmat. Tyvärr verkade marknadskockarna ovanligt jobbtrötta just den dagen; bara några få stånd som sålde fruktjuice var framme. Vi satte oss på Tong Salas motsvarighet till Kungshallen i Stockholm och tjackade upp med lite nudelsoppa istället.

När vi var mätta och belåtna drog vi vidare mot Haad Rin. Om vi inte fick fira nyår där ville vi i alla fall se vad hypen om stranden handlade om. När vi kom dit märkte vi att Haad Rin, trots att stranden säkert varit fin en gång i tiden, så ut precis som resten av alla överutvecklade tursithålor i Thailand. Man kom nog hit 10-15 år för sent...


Just ja, vi såg elefanter också!

Planen efter Koh Pha-Ngan var från början att dra vidare till Ko Tao, för att ta dykcertifikat. Efter lite research märkte vi att situationen på Ko Tao såg ut ungefär som på Ko Pha-Ngan; inget boende ledigt någonstans. Det märks att folk reser hit under jul/nyår. Efter lite fundering bestämde vi oss för att skippa Ko Tao, boka en biljett till Bangkok, där vi ska fira nyår och sedan åka vidare för att göra lite trekking i Chiang Mai istället, någonting vi från början inte trott att vi skulle hinna med. Dykningen får vänta till Malaysia istället. Just nu sitter jag faktiskt på färjan på väg till Surat Thani och skriver. Där byter vi till en nattbuss med destinationen Khao San Road.

Ciao!

// Belle & Sebastian

Här kommer en ”bättre sent än aldrig”-uppdatering om Kambodja - landet man borde åka till.
Jag, Mathilda, tycker att Kambodja är det bästa landet hittils (Thailand inräknat). Människorna är så trevliga. Ler man mot någon får man ett leende tillbaka. De är bättre på engelska än i Vietnam och de gångerna de inte kan så bra, försöker de i alla fall. Tre av de fyra stränderna vi var på var helt fantastiska, lång-grunda, inget folk, jätteklart vatten och fin sand. Både Phnom Penh och Siem Reap var härliga städer. Det fanns sightseeing i båda städerna, mysiga marknader och god mat. Kambodja får 5 av 5 khmer curry-grytor.

Allt som allt så var vi i Kambodja i ca två veckor och vi besökte dessa platser: 
Phnom Penh – Sihanoukville – Monkey Island – Siem Reap

 

 

MATHILDA

Bästa staden: Jag kan verkligen inte bestämma mig för vilken stad jag tyckte mest om. Alla var bra på sitt sätt.

 

Bästa maten: Den bästa maten jag åt i Kambodja var nog i Siem Reap. Det var på en liten restaurang där jag beställde en Khmer Curry-gryta. Helt fantastisk. Den riktigt smälte i munnen (: Priset gjorde den ännu godare, $3, och då blev man proppmätt. Yummi!
Oh, just ja.. Vi åt korv med bröd i Sihanoukville också. Det var riktigt gott, haha.

Har ingen bild på maten så här kommer en oerhört vacker bild på en oerhört god glass :)

 

Bästa boendet: Här är det lika mellan bungalown på Monkey Island och hotellet i Siem Reap. Det var riktigt mysigt att bo på Monkey Island. Det var inte värsta lyxigt, det bästa var att vi bodde mitt på stranden. När man vaknade på morgonen kunde man ligga och lyssna på vågorna. Hotellet i Siem Reap gillade jag för att det var stort och fräscht, med fint badrum och AC och det kostade bara $10 per natt. Måste bara tillägga att det låg på första våningen, perfekt när man är lat och inte orkar gå i trappor :)

 

Bästa sightseeingen: Jag vet inte om det räknas som sightseeing men det var väldigt kul när vi ”hajkade” genom djungeln på Monkey Island. Det bästa var att vi fick göra det utan guide (alltid när man har guide med sig till något så känns det som att de stressar igenom allt och man får typ springa efter). Nu kunde vi ta vår tid och vila när vi ville och jag kunde stanna och flåsa hur mycket som helst.
Jag tyckte att det var spännande att se S21 (skolan där de torterade folk) och Killing Fields, inte kul men spännande. Tråkigt nog så missade jag Angkor templena, annars hade kanske de stått med på min lista också..

 

 

JACOB

Bästa staden: Phnom Penh var definitivt den mest intressanta och samtidigt tragiska staden, med en extremt utbredd fattigdom, ett psyke som fortfarande kändes nedbrutet och på återhämtningsvägen efter de nattsvarta åren av Khmer Rouge-styre och en kultur/gatuliv som starkt konstrasterar den i väst. Till och med Vietnams galna städer bleknade i kategorin kulturchock. Koh Rong (Monkey Island) tar hem priset som mest avslappnande och ”njutbara” ställe. Man slapp turistsvärmarna som tagit över Siem Reap och Angkortemplen samtidigt som man, om man ville, kunde få komma nära ”äkta” kambodjanskt vardagsliv. Stranden och naturen på ön var fantastiskt vackra och hittills oberörda, vilket inte gjorde upplevelsen sämre.

Koh Rong

 

 

Bästa maten: Den kambodjanska maten var i allmänhet fruktansvärt god. Matkulturen verkade baseras på matiga grytor och soppor och var välkommen efter den i de flesta fall buljongbaserade maten i Vietnam. Att välja ut någon speciell rätt är svårt, men den kryddiga curryn jag köpte från ett litet gatustånd vid Angkortemplen samt den chili och ingefärsstekta bläckfisken jag åt på Koh Rong känns värda att nämna.

 

Bästa boendet: Bungalown på Koh Rong var definitivt inte av hög hotellstandard, men lyckades ge den där ”Robinson”-känslan man var ute efter. Slår alla ställen vi bott på hittills med hästlängder.

 

Bästa sightseeingen: Nope, jag kan inte välja en favorit här heller. Angkortemplen var gigantiska och spektakulära att se och Cheuong Ek och S-21 gav en skräckinjagande och spöklik inblick i hur en fjärdedel av en nation brutalt mördats samtidigt som jungelvandringen på Koh Rong bjöd på en häftig Djungelboken/Tarzan-känsla.

 

Vi hörs snart igen ;)

 

// Hans och Greta

God Jul på er alla! Hoppas att ni får en kanonbra jul med nära och kära!

Vi har inte gjort mycket alls dagen till ära. Det har varit en ganska grå dag vädermässigt, så vi har tagit det lugnt på verandan med en bok i handen var. Vårat julfirande har inte sträckt sig mycket längre än en drink och en öl på en på stranden. Dagens höjdpunkt var "skypandet" med nära och kära, vilket var riktigt trevligt. Hursomhelst, ha en supermysig jul allihopa!

// Tomtefar & Tomtemor

Just nu lever vi livet på Ko Pha Ngan. Vi kom hit i tisdags på kvällen efter den konstigaste och mest omständigaste resan hittils. Vi skulle bli upphämtade av en minibuss vid vårt hotell på Kata beach 7.45-8.15. Vi satt redo nere i lobyn 7.40, dumt gjort. Vid 8.20 hade ingen kommit och tjejen i reseptionen ringde och kollade vad som hände. 8.40 rullade det in en bil på uppfarten som vi tydligen skulle åka med. Killen i bilen körde som en galning (och hans telefon ringde konstant), jag blev så åksjuk. Efter att vi åkt i kanske 30-40 minuter blev vi avsläppta och det kom en ny kille och tog våra väskor och la in de i en minibuss som stod och väntade. Minibussen var näst intill proppad med killar och väskor. Jag fick sitta bredvid en stor väskhög och Jacky satt bakom mig bredvid några killar, han hade det ganska bra. Jag fick inte ens ett helt säte och efter att vi åkt ett tag och jag lyckats somna så ramla det en stor jävla ryggsäck i huvudet på mig. Kul, tänkte jag. Jag kunde inte heller ha ner benen på golvet för där låg ännu en stor rygga, utan jag fick sitta med benen uppåt på en kant hela vägen.

 

När den färden äntligen var slut efter 2,5-3 timmar blev vi avsläppta på ett ställe, typ en station, där vi skulle få vänta på att få åka till färjan. Vi fick sitta och vänta i över en och en halv timma. Vi blev upphämtade på stationen av en stor buss som tog oss till färjan. På bussen visade de baksmällan 2, världens sämsta film. Den bussfärden tog ca en timma. Efter det fick vi sitta och vänta på färjan i ca en halvtimma. När vi fick gå ombord blev vi glada och tänkte wiho, nu är vi snart framme, men vi hann sitta och vänta på båten i 30 minuter innan den ens startade. Sämst, jag blev oerhört sjösjuk. Jacob klarade sig bra. Båtresan tog ca 2,5 timmar, vi gjorde ett stopp på vägen och släppte av folk på Ko Samui. Jag mådde så sjukt illa på båten, jag vill aldrig mer åka båt!!! Jag får bosätta mig på den här ön så att jag slipper åka båt igen.

Ledsentjejpåbåten_90

 

 

När vi kom av båten letade vi upp en túc túc som skulle köra oss till vårt resort, coconut beach resort. Vi delade túc túc med ett annat par, efter att vi släppt at de vid sitt hotell skulle vi köra vidare till vårt. Efter att vi åkt i ett par minuter stannade chauffören och gick ut ur túc túcen och såg frågande ut. Vägen var borta. Den var helt uppgrävd och det gick inte att åka vidare. SUCK! Han sa att vi skulle kunna gå, att det inte var så lång, kanske 6-7 minuter. Vi hoppade av och började gå, men vi märkte snabbt att det inte gick att komma över vägen. Även om det hade funkat att komma över hade det inte varit en så bra idé, det var kolsvart ute vid det här laget. Man vet aldrig vad som gömmer dig i skogarna/djunglarna.

 

Vi blev lite sura och tänkte att vi blivit totalt lurade. På stationen där vi väntade på bussen som skulle ta oss till färjan bokade vi in oss en natt på ett resort. Det såg jättefint ut på bilderna, bungalows och en egen strand för 400 Baht per natt. Vi började misstänkta att det resortet inte var öppet nu pga vägen och att de lurat oss helt. Vi vände och tänkte att vi får boka in oss någon annanstans. Efter att vi gått några meter kom det ut en tant ur ett hus och frågade vart vi skulle. Vi sa vart vi skulle och hon sa att hennes syster jobbade på coconut beach resort och att hon skulle ringa henne så att de skulle hämta oss. De håller tydligen på att bygga en ny väg till stället så den gamla vägen är avstängd, men hon sa att det var inte alla som visste det. Vi skulle få betala 100 Baht, värt varenda korvöre bara vi slipper boka nytt hotell, tänkte vi. Vi fick sitta på tantens trappa och prata med henne medan vi väntade på skjutsen. Tanten var jättetrevlig och hon berättade att det var hon som hyrde ut musikutrustningen till alla månpartyn som de har på ön. Efter kanske 10 minuter kommer det en kille med en jeep och hämtar oss. Vi får sitta där bak på ett par bänkar. Det var en spännande bilfärd. Jättebranta backar uppför och lika branta backar nerför. Gropiga vägar och leriga vägar, men vi hade en bra chaufför. Efter kanske 10-15 minuter kom vi fram till resortet. När vi kom fram visade det sig att han inte ens ville ha betalt för att han hämtat oss, han sa att det ingick i hotellets service. Snällt!

Smalkillepåjeepen_91

 

 

Personalen här är supertrevliga och stället är hur fint som helst. Mysiga bungalwos och en egen liten strand. Restaurangen är lite dyrare, men hittils har de gjort god mat, mycket mat och har kanonbra service.

Kolla vad bruna vi är! :P

 

Coconut beach

 

Coconut beach

 

 

Även om vi tyckte mycket om Coconut beach resort så har vi lämnat det nu. Det fanns inte så mycket att göra förutom att äta, bada och ligga i hängmattan. Funkade superbra för att skaka av sig den slemmiga känslan man fick av att vara i Sydostasiens rövhål Phuket, men nu känner vi oss klara med det. Vi blev nerskjutsade av samma Jeep som vi kommit i till fiskebyn Chaloklum. Vi märkte direkt att det var ett sjukt ”laid-back” ställe. Byn är liten och supermysig, med en massa fiskande thaiare överallt, och längst med stranden ligger bungalows och små strandcaféer med hängmattor och soffor. Avslappnande som bara den, samtidigt som det finns lite fler grejer att göra här än på Coconut beach.

Seaview

 

Vilpaus på piren

 

// Lady & Lufsen

Vi lovade en uppdatering om Kata beach..

Här kommer den:
Kata beach, var pyttelite bättre än Patong beach, men fan inte bra..


Vi fick ett hotellrum till ett bra pris iaf, balkong included


Jag knäppte några bilder på stranden när Jacky tog ett kvällsdopp









/Eva och Adam