AA - Allahabad & Agra
’Aight, nu har jag inte bloggat på nästan lika lång tid som en bussresa tar här i Indien. På grund av detta slänger jag upp två inlägg på samma gång; ett som jag skrev precis innan jag lämnade Varanasi men av någon anledning aldring la upp (???) och ett om mina två andra destinationer så här långt, Allahabad och Agra. För de som orkar rekommenderar jag att scrolla ner en bit och läsa inlägget om Varanasi först. Just ja, en annan sak. I princip alla internetuppkopplingar jag stött på hittills i Indien har varit löjligt långsamma, så jag hade inte tänkt lägga upp några bilder :( förvänta er istället ett massivt bildinlägg när jag kommer hem. Yay!
Hursomhelt... Efter att ha hängt i Varanasi i några dagar bestämde jag mig för att det var dags att dra vidare. Jag packade väskan och hoppade in i en rickshaw som jag gav stränga order om att köra till busstationen, och inte till brorsans silkesbutik. Väl framme på busstationen försökte jag leta upp biljettluckan, vilket inte var så lätt eftersom att all text var på hindi. Efter lite runtfrågande hittade jag till slut rätt. Jag hade två personer framför mig i kö. Borde gå fort, tänkte jag. Nope... Efter en kvart stod fortfarande samma tjej vid luckan. Har jag nämnt att det ligger en löjlig mängd byråkrati bakom i princip allt i Inden? Exempelvis behövde jag ange min sysselsättning hemma i Sverige, min lön, mina föräldrars jobb samt en massa passuppgifter bara för att få sätta mig på ett internetcafé häromdagen. Vilket fall, att boka bussbiljetter verkade inte vara annorlunda. Efter ytterligare 10 minuter kom en liten gubbe fram till mig och frågade vart jag skulle. När han hörde att jag skulle till Allahabad sa han: ”Perfect! I have special, better bus for you!”. Trots att jag var skapligt medveten om att det här mycket väl kunde vara the scam of the century ryckte jag på axlarna och hängde på. Jag var trött på att köa och kunde bara vända och dra om situationen utvecklades till någonting jag inte ville vara med om. Han visade mig till en liten blå plåtlåda på hjul, fullpackad med indier och... en kossa! Eftersom jag var trött på att stå i kö och alltid velat kunna säga att jag åkt buss med en ko hoppade jag på bussen, som snart satte av mot Allahabad!
Bussresan var allt ifrån jättebekväm. De 120 kilometerna tog drygt 4 timmar, dvs höll vi ett snitt på mindre än 30 km/h. Väl framme var det dags för rumsletning. Till min stora förvåning var det ovanligt svårt att hitta lediga rum i Allahabad. Det brukar sällan ta mer än en halvtimma att hitta någonting acceptabelt. Efter 1 ½ timma vandrade jag fortfarande omkring i jakt på ett ställe med lediga rum. Till slut lyckades jag hitta ett rum i en byggnad som jag senare fick reda på används som stall. Jag var rätt trött efter både bussresan och att ha burit omkring väskan så länge, så jag bestämde mig för att pusta ut en stund och ladda på hästkrafterna (OH SNAP!).
Allahabad visade sig vara ganska ointressant. Förutom några matställen som serverade schyssta samosas, fanns inte mycket mer än ett gäng bilmekar, några elektronikaffärer och en McDonk. Jag bestämde mig för att jag inte var jättesugen på att stanna så länge, och bokade en biljett till nattåget nästa dag. Allahabadvistelsen spenderandes i princip sittandes med en chai/kaffe i handen och damm i näsan, ögonen och munnen. Nästan alla gator var under ombyggnad och det var svårare än någonsin att undkomma dammet som varit ganska uppenbart närvarande under hela Indienvistelsen. Jag hängde en del med lite olika studenter från universitetet i Allahabad, men eftersom de generellt inte var superhigh på engelska blev det ganska enformiga utbyten (what is your country, what is your age, are you married, what is your salary etc.).
Jag tog nattåget till Agra, hemstaden till världskända Taj Mahal, som var ännu kallare än tåget mellan Kolkata och Varanasi. Som tur var var jag lite mer förberedd denna gång, och hade klätt på mig i princip allt jag hade med mig i klädväg. Trots det frös jag lika mycket som på Varanasitåget, men utan alla extrakläder hade de förmodligen behövt bryta loss mig från gallonbritsen med en ishacka.
När jag, kall och förfrusen, kom fram till Taj Ganj, området runt Taj Mahal, bestämde jag mig för att punga ut med lite extra cash och fixa ett schysst rum med varmvatten. Jag lyckades pruta ner ett rum som såg bra ut och dessutom bara låg 50 m från Taj Mahals portar från 800 rupier till 500 (ca 65 kr). Supernice! Efter att ha slängt mig i duschen hoppade jag ner under täcket och huttrade långsamt upp värmen.
Efter att ha tinat bestämde jag mig för att utforska området kring Taj Mahal. Palatset är stängt på fredagar, och det råkade vara just fredag. Eftersom Taj Mahal och området där jag bor ligger en bit bort från centrala Agra, är det i regel ganska lugnt på gatorna. Att det var fredag innebar att gatorna i princip var tomma. Första gången sedan jag kom till Indien kunde jag gå helt ostört och bara njuta av den varma solen. För att göra hela situationen ännu bättre bestämde jag mig för att ta en kaffe. Det visade sig vara en bra idé. Kaffet i sig var inget vidare, men jag träffade en grymt trevlig australiensare på cafét. Vi hängde hela dagen, tills att det var dags för honom att ta nattåget till Varanasi. Efter några dagar i ganska seg ensamhet var det trevligt att få träffa någon att snacka lite med.
Dagen därpå hade jag planerat att gå upp tidigt för att hinna se solen gå upp över Taj Mahal. Självklart försov jag mig. När jag kom ut på gatan var kön till palatset löjligt lång. Det skulle utan tvekan ha tagit över 5 timmar att komma in, och jag hade ändå missat soluppgången. Jag struntade i Taj Mahal den dagen, och gick istället till en av Agras mindre kända sighter, Agra Fort. På vägen dit fick jag sällskap av en tiggare som skulle åt samma håll. Han var förvånadsvärt duktig på engelska, och berättade för mig om Agra, om sitt liv på gatan och lite sånt. Innan vi skiljdes åt köpte jag några samosas som vi delade på. Mest prisvärda inköpet på länge :)
På kvällen kollade jag på fotboll med en Liverpoolsälskande Walesare. Trots att de förlorade matchen, och att han hinkat i sig en öl för många, var han trevligt sällskap. Vi kom fram till att han också varit på Koh Rong, den lilla ön på Kambodjas kust som jag och Mathilda besökte. Han hade dessutom varit där 15 år sedan. Hipster barista!
Dagen därpå kom jag faktiskt upp i tid. 05:30 var jag uppe för att försöka undvika den massiva kön, samt få se Taj Mahal i soluppgången. Jag mådde ganska illa, men trodde mer att det berodde på det tidiga uppvaknandet än något annat. Jag gick till biljettluckan och skaffade mig en biljett. Trots att jag var där i god tid innan grindarna öppnade tog den kön ungefär en halvtimma. Sedan var det dags för kön till själva palatset. Väntan på att grindarna skulle öppna plus själva kötiden var cirka 1 timma. Mitt illamående satt fortfarande i och blev bara värre och värre. Dessutom började jag känna mig febrig. När jag äntligen kom fram till den sista anhalten av köandet, säkerhetskontrollen, var jag spyfärdig. För att göra situationen ännu bättre visade det sig att man inte fick ha med sig laptop innanför portarna. Den fick man lämna av i ett rum. Inte ett rum som låg vid säkerhetskontrollen. Nope. Ett rum som låg en bra bit bort från Taj Mahal, som man dessutom fick ge upp sin köplats för att kunna gå till. Wicked. Tur att det fanns skyltar uppsatta om vilka saker man inte fick ha med in till palatset. Or did it?
Efter att ha fått promenerat en bit, låst in laptopen och gett upp min köplats som jag vaknat pisstidigt för att få var det bara att ställa sig i kö igen. Kön hade självklart växt sig ännu större och jag skulle definitivt missa soluppgången nu. Efter ytterligare en timmes köande kom jag äntligen in. Taj Mahal var väldigt vackert. Tyvärr var det lite som med många kända sights man sett under resan; allt blir fruktansvärt upphypat och man förväntar sig en gudomlig upplevelse bortom denna värld. Som sagt, palatset var jättefint, men trots allt, som Mathilda brukar säga, bara en byggnad. Jag kan tänka mig att min uppfattning mörkades lite av allt extraköande samt illamåendet. Jag gick omkring och knäppte lite kort, men bestämde mig efter en hyfsat snabb promenad runt Taj Mahal att det var dags att rusa hem och spy. Eftersom att det krävdes att man tog av sig skorna alternativt satte på skoskydd för att få gå in i palatset anade jag att de inte skulle uppskatta att få curryn jag käkade dagen innan uppkastad på marmorgolvet.
Sedan dess har jag i princip inte gjort mycket alls förutom att ha feber, vara magsjuk (resans första ordentliga magsjuka), och sova. Jag har mått bättre idag, febern är borta och jag har slutat spy. En biljett till Delhi är bokad. Kl 06.00 imorgon går mitt tåg, så nu måste jag verkligen släcka och sova.
Live long and prosper!
//Mr. Spock
The Varanasi Shakedown
Vi hade reserverat de billigaste tågbiljetterna, och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Eftersom den generella, låt säga, ”trevnadsstandarden” i Indien inte riktigt höll måttet jämfört med de länder vi besökt hittills förväntade vi oss inte någon lyxkupé. När vi kom in i vagnen såg det dock ordentligt mycket bättre ut än vad man skulle kunna ha trott. Vi fick en gallonklädd brits var att ligga på som, trots att de var ganska små, såg rena och hyfsat fräscha ut. So far so good... De första 2-3 timmarna av den 13 timmar långa tågresan flöt på bra. Så småning om märkte vi att temperaturen började sjunka ganska ordentligt. Vid 23-tiden var det olidligt kallt i tågvagnen. De fönster som fanns i vagnen gick inte att stänga helt, och iskall luft fläktade på oss när vi försökte sova. Vi klädde på oss alla kläder och filtar vi hade, men det hjälpte inte mycket. Ingen av oss fick någon nämnvärd sömn den natten.
När vi kom fram tog vi en rickshaw mot guesthouse-området. Självklart ville inte vår chaufför köra oss dit vi ville, utan visa oss ett guesthouse han tyckte skulle vara perfekt för oss. Mathilda gillade inte det (det gjorde inte jag heller but I ain’t got the balls) och skällde ut honom i true ghetto style. You go girl! Smått ironiskt hamnade vi till slut på det guesthouset han velat ta oss till från början. Jaja, vi slapp i vilket fall betala ”commission”-skatten.
Vi spenderade några dagar med att gå omkring i staden och ila runt i labyrinten av smala gränder som Ganges kantas av. Både jag och Mathilda kännde att det var dags att fundera över när vi skulle börja avrunda resan. Vi började känna oss trötta av allt resande, och att det skulle vara skönt att få sova i sin egna säng. Mathilda funderade ett par dagar och bestämde sig för att boka en flygbiljett hem. Jag bestämde mig för att stanna i några veckor till och se lite mer av landet, trots att jag känner mig ganska så färdig med resandet i sig. Det är supertrist att inte få ha med sig världens snyggaste och bästa resekompis, men jag ska försöka klara mig ändå.
Vi bokade en taxi till flygplatsen som skulle ta oss dit, vänta en timma, och sedan köra tillbaka mig till staden. Detta skulle kosta mer än bara en enkelresa, men mindre än att ta en taxi dit och en annan tillbaka. Vi blev upphämtade rätt tid, chauffören verkade trevlig och allt kändes legit. Vi gick in på flygplatsen, käkade lite Snickers, kramades och tog ett sorgligt avsked. När jag i all min ensamhet sedan gick ut för att hoppa in i taxin igen, var den borta. Poff! Jag gick omkring på parkeringen och letade. Efter en halvtimma gav jag upp och hoppade in i en ny taxi. Efter att ha berättat för chauffören att jag lämnat av min flickvän utbrast han ”Ah! So now you need Indian girl! I know place, we go buy!”. Yay... Det är otroligt hur mycket mer uppmärksamhet man får av de lite skummare ”försäljarna” på gatan när man går omkring ensam. Det är svårt att ta sig någonstans utan att bli erbjuden att köpa en hel uppsjö av olika droger. Värst av allt är deras respons när man säger att man inte är intresserad: ”But I can see in your face you like drugs. You have drug-user face!”. What in the flying fawk!?!
Det finns två saker som tyder på att Varanasi är en väldigt helig stad. Den första är att det finns kossor överallt. Jag menar inte överallt som i ”Wow, kolla! En till kossa! Vi såg en igår också. Den här staden är verkligen full av kossor!”. Nope. Jag menar överallt som i att det det finns kossor freakin’ överallt. Det första man ser när man går ut genom dörren är en ko. Det går minst en ko i varje liten gränd. Det står kossor bredvid en när man köper sig en chai. Det sitter alltid minst en hipsterkalv och facebookar på varje internetcafé. Som sagt, kossor överallt, vilket i sin tur leder till något mindre trevligt: kobajs överallt. Som tur är tar indierna vara på det och gör små torkade kobajskakor som de lägger ut lite här och där i staden. Jag har ingen aning varför...
Den andra saken som tyder på att Varanasi, och framförallt Ganges, är en sådan helig plats är de begravningståg man hör, från morgon till kväll, gå sjungandes genom de små gränderna som leder till floden. De bär på en kropp, inslagen i dyra, färgglada sjalar, mot ”the burning ghats”, kremationsplatserna som ligger utmed floden. Där läggs kroppen ut på en liten hög ved som man sedan tänder på. Kremationerna är offentliga, och alla är välkommna att titta så länge man uppträder vördnadsfullt. Kropparna bränns på löpande band. I de största ”ghattarna” bränner man så mycket som 15-20 kroppar samtidig. I de mindre håller man sig till 3-4 åt gången. Jag var och kikade på kremationerna idag och det var en ganska omtumlande upplevelse. När sjalarna som liken legat inslagna i bränns bort, vilket händer ganska så fort, lämnas inte så mycket åt fantasin. Jag visste inte att människor faktiskt kunde smälta bort... Självklart fick man inte ta några bilder under kremationen, så jag har inga att dela med mig av. Kanske lika bra det...
Imorgon hade jag tänkt förflytta mig en liten bit norrut. Jag har jagat biljetter till Agra, staden som är hem till Taj Mahal, men inte lyckats få tag på någonting. Alla tåg har varit fullbokade, och i princip varje resebyrå jag varit hos har försökt kränga flygbiljetter till Delhi istället. Jag tänkte pröva lyckan själv och dyka upp på busstationen imorgon bitti i hopp om att jag kan få tag på en biljett till Allahabad, en stad ungefär 3 timmar härifrån. Där hade jag tänkt boka tågbiljett till Agra, hänga några dagar och sedan resa vidare. Vi får se hur det går...
Nu ska jag dricka upp min chai och lägga mig och kika på ett avsnitt Game of Thrones.
Namaste!
//The lone wolf
I'm coming home
Jacob kommer att stanna kvar sjalv i ett par veckor, han vill passa pa att se landet nar han anda ar har..
Over and out
/ Mama-M
PS jag ska saga till honom att han inte far gora bloggen for trakig, inga historielektioner.
Kolkata
(Tyvarr inga bilder i det har inlagget eftersom vi inte hittat nagot internet som ar tillrakligt snabbt for att ladda upp dem .___.)
I lördags morse sa vi hej då till Kuala Lumpur, Malaysia och sydostasien. Tre månader har gått av vår resa och en månad återstår. Eftersom att resan hade gått så otroligt bra hittils var det såklart dags för lite bekymmer. På morgonen, innan vi skulle lämna guesthouset för att ta oss till flygplatsen gick vi för att borsta tänderna. Vi låste rummet och gick iväg i korridoren (vi hade delat badrum). När vi kom tillbaka kom vi inte in i rummet. Låset hade hakat upp sig. Vi försökte få upp låset i en stund, men gav snart upp och gick ner till receptionen och för att säga till. Snubben i receptionen följde efter och försökte han med, resultatlöst. Efter ett tag gick han iväg för att hämta lite verktyg, sedan några fler , sedan ännu fler och till slut en köttyxa. Medan han stod och försökte hugga upp låset utan att förstöra dörren stod det en städerska och garvade läppen av sig. Vi stod och svettades nervöst, eftersom vi hade ett flyg att passa. Vi ville gärna ha med oss mer än våra tandborstar ut ur Malaysia. Till slut lyckades han hugga sig genom dörren. Vi tackade, och satte av mot flygplatsen.
I lördags kväll sa vi alltså hej hej till Indien, Kolkata. Flyget och allt som hör där till gick bra förutom att det luktade prutt hela flygningen. Vi bestämde oss för att ta en taxi från flygplatsen in till stan. De kör som galningar här, definitivt i klass med Vietnam. När vi kom fram till gatan där vi skulle bo blev vi direkt påhoppade av massvis med indier som påstod sig veta det perfekta guesthouset för just oss. Det var samma gamla rutin som vanligt; de plockar upp turister, tar dem till ett guesthouse där de har en deal med ägaren. De får en slant för att ha tagit dit gäster, som sedan läggs på på hotellnotan. Vi har lärt oss handskas med dessa ”touts” de senaste månaderna, vilket var tur eftersom det fanns ungefär 4 gånger så många sådana här än någon annanstans.
Vi hittade till slut ett ”schysst” ställe att bo på. Standarden på budgethaken i Kolkata verkar vara betydligt sämre än i sydostasien, vilket resulterade i ett av de mindre trevliga rummen vi bott på hittills. Whatevs, det är lite karaktär på det i alla fall... Efter att ha hängt av oss ryggsäckarna sprang vi ut på gatan för att hitta lite käk. Det blev lite potatisgryta och chapatis, sedan upp och sova.
När vi vaknade var det dags för första riktiga dagen i Indien. Spännande! Eftersom vi inte riktigt är med på tidsomställningen än så länge, vaknade vi tidigt. Vi gick ett varv runt kvarteret för att orientera oss lite. Vi slogs båda två av hur ortroligt annorlunda det kvarteret vi bor i är(vi har inte sett så mycket mer) jämfört med sydostasien. Det är otroligt mycket smutsigare på gatorna, fattigheten är, om inte mer utbredd, i vilket fall synligare. Det är inte heller någonstans i närheten av att vara så turistanpassat som sydostasien har varit, vilket är ganska trevligt som omväxling.
När vi blev hungriga satte vi oss i ett litet mat-tält på trottoaren och käkade frukost och drack kaffe. När frukosten var uppäten satte vi av för att vandra omkring lite planlöst. Vi lyckades hamna i ett av de lite fattigare (dock inte de ”riktiga” slummen) områdena. På gatan fanns berg av sopor där både grisar, hundar, kråkor, rovfåglar och människor letade mat. Bussar, bilar, cyklar och spårvagnar som inte såg ut att klara av en meter till utan att braka ihop puttrade förbi. Folk tvättade sig i rännstenen. Små barn spelade fotboll och tennis med hemmagjorda rack och bollar. Mat såldes i små stånd överallt. Folk kissade på trottoarerna. Det var i princip som att komma tillbaka till ett Hanoi på amfetamin. Wow!
Efter att ha gått omkring i ett par timmar, tappat bort oss , och sedan lyckats lokalisera oss igen gick vi upp på rummet för att ladda upp batterierna och spela lite Tetris. Sedan var det dags att leta lunch. Vi gick mot Park Street, som skulle vara centrum för komers i Kolkata. Vi vandrade längst med gatan, förbi alla små gatukök som det flockades hungriga Kolkatabor runt. Vi stannade till och köpte oss en tallrik curry och två naanbröd var. För allt detta behövde vi gräva djupt i resekassan och hosta upp hela 6 kr!!!Med mätta magar fortsatte vi promenera promenera omkring i och bekanta oss med staden.
Dagen därpå var det dags att besöka Victoria Memorial som byggdes för att hedra kolonialdrottningen för en massa år sedan. För att ta oss dit fick vi gå genom Maidan, Kolkatas svar på Central Park i New York. Parken var full av folk som spelade cricket och flög drakar, herdar som vallade getter, vildhundar, hästar, kossor och framförallt skräp. Vi kom fram till Victoria Memorial, som låg i en betydligt finare park. Där gick vi omkring ett tag och kikade. Vi verkade vara de enda västerlänningarna på plats. Trots att de flesta människorna som var där förmodligen kommit för att få se VM, kändes det som att de tog fler kort på oss än byggnaden.
Vi avslutade dagen med att ta en oss en tur på marknaden som ligger nära vårat guesthouse. Det visade sig vara ordentligt mer ansträngande att gå på marknad här jämfört med sydostasien. Där är de lite tjatiga om man står och kikar på vad de har att sälja i sitt stånd. Här har de folk, oftast unga killar, som följer efter, drar i och tjatar på en ett bra tag, även om man gått förbi helt ointresserat. Jaja, det är ju i alla fall billigt. Eller vad sägs om skjortor och sjalar för under 100 rupier (ca 13 kr).
Vi ska vara här i Kolkata i några dagar till, sedan hoppar vi på tåget till Varanasi. Vi har definitivt märkt att Indien är väldigt annorlunda jämfört med något ställe vi varit på hittills. Det blir utan tvekan en väldigt spännande månad...
Namaste!
// Aston & Demi