The Varanasi Shakedown
Efter några dagar i crazy Kolkata var det dags att ta nattåget till Varanasi. Varanasi ligger utmed floden Ganges och räknas som en av Indiens heligaste städer. Som indier är det sjukt najs att dö här, eftersom man kan kremeras vid floden och slippa reinkarneras igen. Anyways...
Vi hade reserverat de billigaste tågbiljetterna, och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Eftersom den generella, låt säga, ”trevnadsstandarden” i Indien inte riktigt höll måttet jämfört med de länder vi besökt hittills förväntade vi oss inte någon lyxkupé. När vi kom in i vagnen såg det dock ordentligt mycket bättre ut än vad man skulle kunna ha trott. Vi fick en gallonklädd brits var att ligga på som, trots att de var ganska små, såg rena och hyfsat fräscha ut. So far so good... De första 2-3 timmarna av den 13 timmar långa tågresan flöt på bra. Så småning om märkte vi att temperaturen började sjunka ganska ordentligt. Vid 23-tiden var det olidligt kallt i tågvagnen. De fönster som fanns i vagnen gick inte att stänga helt, och iskall luft fläktade på oss när vi försökte sova. Vi klädde på oss alla kläder och filtar vi hade, men det hjälpte inte mycket. Ingen av oss fick någon nämnvärd sömn den natten.
När vi kom fram tog vi en rickshaw mot guesthouse-området. Självklart ville inte vår chaufför köra oss dit vi ville, utan visa oss ett guesthouse han tyckte skulle vara perfekt för oss. Mathilda gillade inte det (det gjorde inte jag heller but I ain’t got the balls) och skällde ut honom i true ghetto style. You go girl! Smått ironiskt hamnade vi till slut på det guesthouset han velat ta oss till från början. Jaja, vi slapp i vilket fall betala ”commission”-skatten.
Vi spenderade några dagar med att gå omkring i staden och ila runt i labyrinten av smala gränder som Ganges kantas av. Både jag och Mathilda kännde att det var dags att fundera över när vi skulle börja avrunda resan. Vi började känna oss trötta av allt resande, och att det skulle vara skönt att få sova i sin egna säng. Mathilda funderade ett par dagar och bestämde sig för att boka en flygbiljett hem. Jag bestämde mig för att stanna i några veckor till och se lite mer av landet, trots att jag känner mig ganska så färdig med resandet i sig. Det är supertrist att inte få ha med sig världens snyggaste och bästa resekompis, men jag ska försöka klara mig ändå.
Vi bokade en taxi till flygplatsen som skulle ta oss dit, vänta en timma, och sedan köra tillbaka mig till staden. Detta skulle kosta mer än bara en enkelresa, men mindre än att ta en taxi dit och en annan tillbaka. Vi blev upphämtade rätt tid, chauffören verkade trevlig och allt kändes legit. Vi gick in på flygplatsen, käkade lite Snickers, kramades och tog ett sorgligt avsked. När jag i all min ensamhet sedan gick ut för att hoppa in i taxin igen, var den borta. Poff! Jag gick omkring på parkeringen och letade. Efter en halvtimma gav jag upp och hoppade in i en ny taxi. Efter att ha berättat för chauffören att jag lämnat av min flickvän utbrast han ”Ah! So now you need Indian girl! I know place, we go buy!”. Yay... Det är otroligt hur mycket mer uppmärksamhet man får av de lite skummare ”försäljarna” på gatan när man går omkring ensam. Det är svårt att ta sig någonstans utan att bli erbjuden att köpa en hel uppsjö av olika droger. Värst av allt är deras respons när man säger att man inte är intresserad: ”But I can see in your face you like drugs. You have drug-user face!”. What in the flying fawk!?!
Det finns två saker som tyder på att Varanasi är en väldigt helig stad. Den första är att det finns kossor överallt. Jag menar inte överallt som i ”Wow, kolla! En till kossa! Vi såg en igår också. Den här staden är verkligen full av kossor!”. Nope. Jag menar överallt som i att det det finns kossor freakin’ överallt. Det första man ser när man går ut genom dörren är en ko. Det går minst en ko i varje liten gränd. Det står kossor bredvid en när man köper sig en chai. Det sitter alltid minst en hipsterkalv och facebookar på varje internetcafé. Som sagt, kossor överallt, vilket i sin tur leder till något mindre trevligt: kobajs överallt. Som tur är tar indierna vara på det och gör små torkade kobajskakor som de lägger ut lite här och där i staden. Jag har ingen aning varför...
Den andra saken som tyder på att Varanasi, och framförallt Ganges, är en sådan helig plats är de begravningståg man hör, från morgon till kväll, gå sjungandes genom de små gränderna som leder till floden. De bär på en kropp, inslagen i dyra, färgglada sjalar, mot ”the burning ghats”, kremationsplatserna som ligger utmed floden. Där läggs kroppen ut på en liten hög ved som man sedan tänder på. Kremationerna är offentliga, och alla är välkommna att titta så länge man uppträder vördnadsfullt. Kropparna bränns på löpande band. I de största ”ghattarna” bränner man så mycket som 15-20 kroppar samtidig. I de mindre håller man sig till 3-4 åt gången. Jag var och kikade på kremationerna idag och det var en ganska omtumlande upplevelse. När sjalarna som liken legat inslagna i bränns bort, vilket händer ganska så fort, lämnas inte så mycket åt fantasin. Jag visste inte att människor faktiskt kunde smälta bort... Självklart fick man inte ta några bilder under kremationen, så jag har inga att dela med mig av. Kanske lika bra det...
Imorgon hade jag tänkt förflytta mig en liten bit norrut. Jag har jagat biljetter till Agra, staden som är hem till Taj Mahal, men inte lyckats få tag på någonting. Alla tåg har varit fullbokade, och i princip varje resebyrå jag varit hos har försökt kränga flygbiljetter till Delhi istället. Jag tänkte pröva lyckan själv och dyka upp på busstationen imorgon bitti i hopp om att jag kan få tag på en biljett till Allahabad, en stad ungefär 3 timmar härifrån. Där hade jag tänkt boka tågbiljett till Agra, hänga några dagar och sedan resa vidare. Vi får se hur det går...
Nu ska jag dricka upp min chai och lägga mig och kika på ett avsnitt Game of Thrones.
Namaste!
//The lone wolf
Vi hade reserverat de billigaste tågbiljetterna, och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Eftersom den generella, låt säga, ”trevnadsstandarden” i Indien inte riktigt höll måttet jämfört med de länder vi besökt hittills förväntade vi oss inte någon lyxkupé. När vi kom in i vagnen såg det dock ordentligt mycket bättre ut än vad man skulle kunna ha trott. Vi fick en gallonklädd brits var att ligga på som, trots att de var ganska små, såg rena och hyfsat fräscha ut. So far so good... De första 2-3 timmarna av den 13 timmar långa tågresan flöt på bra. Så småning om märkte vi att temperaturen började sjunka ganska ordentligt. Vid 23-tiden var det olidligt kallt i tågvagnen. De fönster som fanns i vagnen gick inte att stänga helt, och iskall luft fläktade på oss när vi försökte sova. Vi klädde på oss alla kläder och filtar vi hade, men det hjälpte inte mycket. Ingen av oss fick någon nämnvärd sömn den natten.
När vi kom fram tog vi en rickshaw mot guesthouse-området. Självklart ville inte vår chaufför köra oss dit vi ville, utan visa oss ett guesthouse han tyckte skulle vara perfekt för oss. Mathilda gillade inte det (det gjorde inte jag heller but I ain’t got the balls) och skällde ut honom i true ghetto style. You go girl! Smått ironiskt hamnade vi till slut på det guesthouset han velat ta oss till från början. Jaja, vi slapp i vilket fall betala ”commission”-skatten.
Vi spenderade några dagar med att gå omkring i staden och ila runt i labyrinten av smala gränder som Ganges kantas av. Både jag och Mathilda kännde att det var dags att fundera över när vi skulle börja avrunda resan. Vi började känna oss trötta av allt resande, och att det skulle vara skönt att få sova i sin egna säng. Mathilda funderade ett par dagar och bestämde sig för att boka en flygbiljett hem. Jag bestämde mig för att stanna i några veckor till och se lite mer av landet, trots att jag känner mig ganska så färdig med resandet i sig. Det är supertrist att inte få ha med sig världens snyggaste och bästa resekompis, men jag ska försöka klara mig ändå.
Vi bokade en taxi till flygplatsen som skulle ta oss dit, vänta en timma, och sedan köra tillbaka mig till staden. Detta skulle kosta mer än bara en enkelresa, men mindre än att ta en taxi dit och en annan tillbaka. Vi blev upphämtade rätt tid, chauffören verkade trevlig och allt kändes legit. Vi gick in på flygplatsen, käkade lite Snickers, kramades och tog ett sorgligt avsked. När jag i all min ensamhet sedan gick ut för att hoppa in i taxin igen, var den borta. Poff! Jag gick omkring på parkeringen och letade. Efter en halvtimma gav jag upp och hoppade in i en ny taxi. Efter att ha berättat för chauffören att jag lämnat av min flickvän utbrast han ”Ah! So now you need Indian girl! I know place, we go buy!”. Yay... Det är otroligt hur mycket mer uppmärksamhet man får av de lite skummare ”försäljarna” på gatan när man går omkring ensam. Det är svårt att ta sig någonstans utan att bli erbjuden att köpa en hel uppsjö av olika droger. Värst av allt är deras respons när man säger att man inte är intresserad: ”But I can see in your face you like drugs. You have drug-user face!”. What in the flying fawk!?!
Det finns två saker som tyder på att Varanasi är en väldigt helig stad. Den första är att det finns kossor överallt. Jag menar inte överallt som i ”Wow, kolla! En till kossa! Vi såg en igår också. Den här staden är verkligen full av kossor!”. Nope. Jag menar överallt som i att det det finns kossor freakin’ överallt. Det första man ser när man går ut genom dörren är en ko. Det går minst en ko i varje liten gränd. Det står kossor bredvid en när man köper sig en chai. Det sitter alltid minst en hipsterkalv och facebookar på varje internetcafé. Som sagt, kossor överallt, vilket i sin tur leder till något mindre trevligt: kobajs överallt. Som tur är tar indierna vara på det och gör små torkade kobajskakor som de lägger ut lite här och där i staden. Jag har ingen aning varför...
Den andra saken som tyder på att Varanasi, och framförallt Ganges, är en sådan helig plats är de begravningståg man hör, från morgon till kväll, gå sjungandes genom de små gränderna som leder till floden. De bär på en kropp, inslagen i dyra, färgglada sjalar, mot ”the burning ghats”, kremationsplatserna som ligger utmed floden. Där läggs kroppen ut på en liten hög ved som man sedan tänder på. Kremationerna är offentliga, och alla är välkommna att titta så länge man uppträder vördnadsfullt. Kropparna bränns på löpande band. I de största ”ghattarna” bränner man så mycket som 15-20 kroppar samtidig. I de mindre håller man sig till 3-4 åt gången. Jag var och kikade på kremationerna idag och det var en ganska omtumlande upplevelse. När sjalarna som liken legat inslagna i bränns bort, vilket händer ganska så fort, lämnas inte så mycket åt fantasin. Jag visste inte att människor faktiskt kunde smälta bort... Självklart fick man inte ta några bilder under kremationen, så jag har inga att dela med mig av. Kanske lika bra det...
Imorgon hade jag tänkt förflytta mig en liten bit norrut. Jag har jagat biljetter till Agra, staden som är hem till Taj Mahal, men inte lyckats få tag på någonting. Alla tåg har varit fullbokade, och i princip varje resebyrå jag varit hos har försökt kränga flygbiljetter till Delhi istället. Jag tänkte pröva lyckan själv och dyka upp på busstationen imorgon bitti i hopp om att jag kan få tag på en biljett till Allahabad, en stad ungefär 3 timmar härifrån. Där hade jag tänkt boka tågbiljett till Agra, hänga några dagar och sedan resa vidare. Vi får se hur det går...
Nu ska jag dricka upp min chai och lägga mig och kika på ett avsnitt Game of Thrones.
Namaste!
//The lone wolf
Kommentarer
Postat av: MAT
Men åh Jacky, jag låter ju som värsta galningen..:P Tack, du var världens bästa resesällskap!!! Kunde inte ha blivit bättre :) <3
Trackback
