Langkawi
Boom selectah!
Nu har vi hängt på ön Langkawi i 10 dagar. Tanken från början var att stanna här i några dagar, sola och bada lite, sedan åka vidare till Penang och fira det kinesiska nyåret. Det var dock just det kinesiska nyåret som satte stopp för det. Hjorder av kinesiska turister med Nikon-kameror i högsta hugg migrerar till Malaysia mellan den 20:e-28:e januari. I princip allt boende och all transport blir uppbokat, vilket gör det väldigt svårt att resa utan att ha planerat och reserverat ett par veckor i förväg. Inte så kul...
Vi tog oss till Langkawi innan ruschen, och lyckades som tur var få tag på ett boende. När biljetter/boende till Penang skulle fixas insåg vi att det kunde bli svårt. ALLT var fullbokat... Vår resefilosofi hittills (boka bussbiljetter samma dag/kvällen innan vi vill åka och leta boende när vi kommer fram) var uppenbarligen inte kompatibel med Malaysia i nyårstider. Eftersom vi varit nöjda med Langkawi och kände för lite sol, bad och allmänt chillaxande bestämde vi oss för att stanna istället.
Gecko Guesthouse, Langkawi
Vi bosatte oss som sagt på ett trevligt guesthouse (där det inte bara bodde turister utan även mer än 30 katter), fick tag på en egen bungalow (som till och med hade toalett!!!) och initsierade power-saving mode. Riktigt nice!
De flesta dagarna har varit relativt aktivitetsbefriade och har sett ut ungefär såhär:
- Vakna någon gång mellan 9.00 och 11.00
- Äta frukost samtidigt som man försöker försvara den från hungriga kattungar
- Strosa iväg till stranden och ligga där i ett par timmar
- Kila hem, läsa bok, eventuellt äta en kopp nudlar (beroende på hur stor frukosten var)
- Tillbaka till stranden i någon timma
- Hem igen, duscha, läsa mer bok, kolla på tv etc, kanske till och med en öl/drink i handen (Här vill jag, Mathilda, bara tillägga att jag har sett en öl i Jacobs hand flera gånger om dagen sen vi kom hit)
- Ut och käka
- Hem igen och sova
De sista dagarna på ön bestämde vi oss för att bryta mönstret och hyrde en moppe för att utforska lite. Vi hade fått höra att det fanns en linbana som gick upp till öns högsta punkt (ca 700 m över havet), varifrån man kunde se både Thailand och Indonesien om man hade tur med vädret. Vi tyckte att det lät som en kul grej, så vi styrde skutan (en halvfräsch Honda) mot berget.
Top Gun och Kapten Rödskägg
Föga förvånande var vi inte de enda som hört talas om detta. När vi kom fram möttes vi av en massiv kö. Det skulle ta flera timmar att ta sig igenom den, vilket innebar att det skulle hinna bli mörkt innan vi kunnat ta oss hem. Trots att jag är en otrolig motorcykelförare vågade vi inte lita på de mindre begåvade motoristerna här på ön, och valde att åka hem i dagsljus och ta linbanan imorgon istället.
Vägen kantades av massvis med apor, vilket gjorde Mathilda överlycklig. Vi bestämde oss för att stanna till och kika på en liten flock. Det gick jättebra i ungefär en halvminut. Då bestämde sig aporna för att de inte alls gillade oss. Alfahanen satte av i full fart mot oss. Detta räckte för mig och jag accepterade snabbt min plats som underlägsen. Det var bara att puttra iväg hemåt.
Dagen därpå gick vi upp tidigt på morgonen för att försöka undvika den långa kön. Trots att vi var ute i god tid, fick vi köa i nästan en timma för att få åka. Vi hoppade in i kabinen och satte av mot bergstoppen. Det var FRUKTANSVÄRT!!! Jag hade svårt för linbanan vi åkte när vi var i Barcelona förra sommaren. Den var kanske 15-20 meter över marken som mest. I den här helveteskonstruktionen hängde man 400 meter över marken. Yay!
Precis i början av färden, innan jag insett mitt misstag...
Uppe på toppen fanns det några utkiksplatser man kunde besöka. Två av dem var vanliga platformar, där man kunde stå och kika ut över ön. Superfint. En av utkiksplatserna var ännu en konstruktion från underjorden; en skybridge, hängd 700 meter över marken. Mathilda traskade ut på den utan vidare.” Ain’t no thang, bara lite betong och några vajrar som står mellan mig och ett plågsamt långt fall mot ett säkert öde som en kladdig röd fläck på en bergsvägg”. Death-defying crazy lady... Jag gick ut med stapplande steg på bron som svajade okontrollerbart (Mathilda menade att den inte svajade alls men det är fel). Man kan inte säga annat än att utsikten var wiCk3d. Vi vandrade runt lite mellan platformerna, sedan var det dags för en till livsfarlig resa med linbanan ner för berget.
Längst upp på Langkawi. Precautionary helmet mode: ACTIVATE
Skybride: medeltida malaysianskt tortyrredskap
Väl nere på säker mark tog vi moppen, som behövde tankas, till närmsta bensinstation. Vi passade på att fylla på oss själva med bränsle också, och hoppade in på KFC som låg precis bredvid. När vi kom hem till guesthouset igen slängde vi på oss badkläder och drog iväg till stranden. Medan vi låg och solade hörde vi ett skrik. Vi tittade upp, och såg en stackars tjej bli uppburen på stranden av sin pojkvän, gråtande. Hon hade blivit bränd av en manet. Hon kunde inte stödja på benet, så det var ingen mesmanet hon stött på (vi fick höra senare att den sortens manet hon blev bränd av var ordentligt giftig). Efter att ha sett det var vi inte jättesugna på att bada mer, så Mathilda föreslog en säkrare och lugnare aktivitet: parasailing! När man parasailar flyger man fallskärm efter en båt, ca 50 meter upp i luften. Kalas!
Vi snackade med killarna på stranden som såg ut att ha hand om det. De packade in oss i en motorbåt och satte av mot starten av parasailing-banan. Vi fick sätta på oss varsin sele som sedan fästes vid fallskärmen. Fallskärmen fästes till båten som satt fast i linan, sedan brummade båten iväg. Vi blev instruerade att springa tills vi lyfte, vilket var lättare sagt än gjort. Vi snubblade när vi sprang ner i vattnet och släpades längst med ytan några meter innan vi fått tillräkligt med vind i fallskärmen och kunde lyftas upp i luften. Vi lyfte snabbt och snart var vi så högt upp i luften vi kunde komma. Eftersom man bara hade vatten under fötterna insåg man inte riktigt hur högt upp man var. När man tittade på båten som var en bit framför oss var det lite lättare att få perspektiv på det; båten såg pytteliten ut från den löjligt höga höjden vi befann oss på. Vi fick åka runt på en bana som sades vara 3 km. Vi var ganska skeptiska till det eftersom vi bara var i luften i cirka 5 minuter. Så fort åkte inte båten. Landningen var spännande. Det var meningen att jag skulle styra fallskärmen mot stranden, genom att dra hårt i ett av repen. Detta skulle både rikta fallskärmen rätt och bromsa in den. Det gick inte jättebra. Vi landade några meter från strandkanten och drogs denna gång också längst med vattenytan och sedan när farten minskat lite, ner i sanden. Jag klarade mig undan med en kallsup. Mathilda, som hamnade underst, fick lite rispor på benet, och ett blåmärke. Vi fick höra att vinden blivit starkare och blåst oss åt fel håll just när vi skulle landa. Möjligtvis, men jag misstänker att det snarare har att göra med att jag var skoltrött på fallskärmsjägarakademin. Tyvärr tog vi aldrig med oss kameran eftersom vi var rädda att tappa den i vattnet, så jag använde mina fotomanipulationsskillz för att rekonstruera situationen:
Parasailing OGs yo!
Nu sitter vi och väntar på skjuts till hamnen. Därifrån ska vi ta färjan till fastlandet och därefter åka buss tillbaka till Kuala Lumpur för att sedan ta flyget till Kolkata. Nu är det bara lite mer än en månad kvar av äventyret, och hela den kommer att spenderas i Indien. Vi är supernyfikna och spända på att se hur livet är där. Rapport om det kommer inom kort!
...och här skulle inlägget egentligen läggas upp med taxin som skulle ta oss till färjan kom. Nu sitter vi här, sista kvällen i Malaysia, på Starbucks och väntar på att det ska sluta regna. Mathilda har spenderat dagen med att försöka att hinna shoppa upp sina sista pengar, vilket hon som väntat lyckats väldigt bra med. Jag har försökt kurera min inflammerade stortå, vilket jag inte lyckats så bra med.
Thug life!
//Beyoncé & Jay-Z
Nu har vi hängt på ön Langkawi i 10 dagar. Tanken från början var att stanna här i några dagar, sola och bada lite, sedan åka vidare till Penang och fira det kinesiska nyåret. Det var dock just det kinesiska nyåret som satte stopp för det. Hjorder av kinesiska turister med Nikon-kameror i högsta hugg migrerar till Malaysia mellan den 20:e-28:e januari. I princip allt boende och all transport blir uppbokat, vilket gör det väldigt svårt att resa utan att ha planerat och reserverat ett par veckor i förväg. Inte så kul...
Vi tog oss till Langkawi innan ruschen, och lyckades som tur var få tag på ett boende. När biljetter/boende till Penang skulle fixas insåg vi att det kunde bli svårt. ALLT var fullbokat... Vår resefilosofi hittills (boka bussbiljetter samma dag/kvällen innan vi vill åka och leta boende när vi kommer fram) var uppenbarligen inte kompatibel med Malaysia i nyårstider. Eftersom vi varit nöjda med Langkawi och kände för lite sol, bad och allmänt chillaxande bestämde vi oss för att stanna istället.
Gecko Guesthouse, Langkawi
Vi bosatte oss som sagt på ett trevligt guesthouse (där det inte bara bodde turister utan även mer än 30 katter), fick tag på en egen bungalow (som till och med hade toalett!!!) och initsierade power-saving mode. Riktigt nice!
De flesta dagarna har varit relativt aktivitetsbefriade och har sett ut ungefär såhär:
- Vakna någon gång mellan 9.00 och 11.00
- Äta frukost samtidigt som man försöker försvara den från hungriga kattungar
- Strosa iväg till stranden och ligga där i ett par timmar
- Kila hem, läsa bok, eventuellt äta en kopp nudlar (beroende på hur stor frukosten var)
- Tillbaka till stranden i någon timma
- Hem igen, duscha, läsa mer bok, kolla på tv etc, kanske till och med en öl/drink i handen (Här vill jag, Mathilda, bara tillägga att jag har sett en öl i Jacobs hand flera gånger om dagen sen vi kom hit)
- Ut och käka
- Hem igen och sova
De sista dagarna på ön bestämde vi oss för att bryta mönstret och hyrde en moppe för att utforska lite. Vi hade fått höra att det fanns en linbana som gick upp till öns högsta punkt (ca 700 m över havet), varifrån man kunde se både Thailand och Indonesien om man hade tur med vädret. Vi tyckte att det lät som en kul grej, så vi styrde skutan (en halvfräsch Honda) mot berget.
Top Gun och Kapten Rödskägg
Föga förvånande var vi inte de enda som hört talas om detta. När vi kom fram möttes vi av en massiv kö. Det skulle ta flera timmar att ta sig igenom den, vilket innebar att det skulle hinna bli mörkt innan vi kunnat ta oss hem. Trots att jag är en otrolig motorcykelförare vågade vi inte lita på de mindre begåvade motoristerna här på ön, och valde att åka hem i dagsljus och ta linbanan imorgon istället.
Vägen kantades av massvis med apor, vilket gjorde Mathilda överlycklig. Vi bestämde oss för att stanna till och kika på en liten flock. Det gick jättebra i ungefär en halvminut. Då bestämde sig aporna för att de inte alls gillade oss. Alfahanen satte av i full fart mot oss. Detta räckte för mig och jag accepterade snabbt min plats som underlägsen. Det var bara att puttra iväg hemåt.
Dagen därpå gick vi upp tidigt på morgonen för att försöka undvika den långa kön. Trots att vi var ute i god tid, fick vi köa i nästan en timma för att få åka. Vi hoppade in i kabinen och satte av mot bergstoppen. Det var FRUKTANSVÄRT!!! Jag hade svårt för linbanan vi åkte när vi var i Barcelona förra sommaren. Den var kanske 15-20 meter över marken som mest. I den här helveteskonstruktionen hängde man 400 meter över marken. Yay!
Precis i början av färden, innan jag insett mitt misstag...
Uppe på toppen fanns det några utkiksplatser man kunde besöka. Två av dem var vanliga platformar, där man kunde stå och kika ut över ön. Superfint. En av utkiksplatserna var ännu en konstruktion från underjorden; en skybridge, hängd 700 meter över marken. Mathilda traskade ut på den utan vidare.” Ain’t no thang, bara lite betong och några vajrar som står mellan mig och ett plågsamt långt fall mot ett säkert öde som en kladdig röd fläck på en bergsvägg”. Death-defying crazy lady... Jag gick ut med stapplande steg på bron som svajade okontrollerbart (Mathilda menade att den inte svajade alls men det är fel). Man kan inte säga annat än att utsikten var wiCk3d. Vi vandrade runt lite mellan platformerna, sedan var det dags för en till livsfarlig resa med linbanan ner för berget.
Längst upp på Langkawi. Precautionary helmet mode: ACTIVATE
Skybride: medeltida malaysianskt tortyrredskap
Väl nere på säker mark tog vi moppen, som behövde tankas, till närmsta bensinstation. Vi passade på att fylla på oss själva med bränsle också, och hoppade in på KFC som låg precis bredvid. När vi kom hem till guesthouset igen slängde vi på oss badkläder och drog iväg till stranden. Medan vi låg och solade hörde vi ett skrik. Vi tittade upp, och såg en stackars tjej bli uppburen på stranden av sin pojkvän, gråtande. Hon hade blivit bränd av en manet. Hon kunde inte stödja på benet, så det var ingen mesmanet hon stött på (vi fick höra senare att den sortens manet hon blev bränd av var ordentligt giftig). Efter att ha sett det var vi inte jättesugna på att bada mer, så Mathilda föreslog en säkrare och lugnare aktivitet: parasailing! När man parasailar flyger man fallskärm efter en båt, ca 50 meter upp i luften. Kalas!
Vi snackade med killarna på stranden som såg ut att ha hand om det. De packade in oss i en motorbåt och satte av mot starten av parasailing-banan. Vi fick sätta på oss varsin sele som sedan fästes vid fallskärmen. Fallskärmen fästes till båten som satt fast i linan, sedan brummade båten iväg. Vi blev instruerade att springa tills vi lyfte, vilket var lättare sagt än gjort. Vi snubblade när vi sprang ner i vattnet och släpades längst med ytan några meter innan vi fått tillräkligt med vind i fallskärmen och kunde lyftas upp i luften. Vi lyfte snabbt och snart var vi så högt upp i luften vi kunde komma. Eftersom man bara hade vatten under fötterna insåg man inte riktigt hur högt upp man var. När man tittade på båten som var en bit framför oss var det lite lättare att få perspektiv på det; båten såg pytteliten ut från den löjligt höga höjden vi befann oss på. Vi fick åka runt på en bana som sades vara 3 km. Vi var ganska skeptiska till det eftersom vi bara var i luften i cirka 5 minuter. Så fort åkte inte båten. Landningen var spännande. Det var meningen att jag skulle styra fallskärmen mot stranden, genom att dra hårt i ett av repen. Detta skulle både rikta fallskärmen rätt och bromsa in den. Det gick inte jättebra. Vi landade några meter från strandkanten och drogs denna gång också längst med vattenytan och sedan när farten minskat lite, ner i sanden. Jag klarade mig undan med en kallsup. Mathilda, som hamnade underst, fick lite rispor på benet, och ett blåmärke. Vi fick höra att vinden blivit starkare och blåst oss åt fel håll just när vi skulle landa. Möjligtvis, men jag misstänker att det snarare har att göra med att jag var skoltrött på fallskärmsjägarakademin. Tyvärr tog vi aldrig med oss kameran eftersom vi var rädda att tappa den i vattnet, så jag använde mina fotomanipulationsskillz för att rekonstruera situationen:
Parasailing OGs yo!
Nu sitter vi och väntar på skjuts till hamnen. Därifrån ska vi ta färjan till fastlandet och därefter åka buss tillbaka till Kuala Lumpur för att sedan ta flyget till Kolkata. Nu är det bara lite mer än en månad kvar av äventyret, och hela den kommer att spenderas i Indien. Vi är supernyfikna och spända på att se hur livet är där. Rapport om det kommer inom kort!
...och här skulle inlägget egentligen läggas upp med taxin som skulle ta oss till färjan kom. Nu sitter vi här, sista kvällen i Malaysia, på Starbucks och väntar på att det ska sluta regna. Mathilda har spenderat dagen med att försöka att hinna shoppa upp sina sista pengar, vilket hon som väntat lyckats väldigt bra med. Jag har försökt kurera min inflammerade stortå, vilket jag inte lyckats så bra med.
Thug life!
//Beyoncé & Jay-Z
Kommentarer
Postat av: Emelie r
Jag saknar er!!!! Kom hem nu!!
Postat av: Guy
Holy Moly, vilka äventyr!!Linbanan, och bron och PARASAILING!!!!!!! Fantastiskt - Ni måste ta med mig nästa gång.Ni ser så fina ut i era hjälmar. Ni bör alltid ha dem på Er kanske.
Indien!!!
Ha det finfint.
Pappa,XXXX
Trackback
