AA - Allahabad & Agra

Holla’ dawg!

’Aight, nu har jag inte bloggat på nästan lika lång tid som en bussresa tar här i Indien. På grund av detta slänger jag upp två inlägg på samma gång; ett som jag skrev precis innan jag lämnade Varanasi men av någon anledning aldring la upp (???) och ett om mina två andra destinationer så här långt, Allahabad och Agra. För de som orkar rekommenderar jag att scrolla ner en bit och läsa inlägget om Varanasi först. Just ja, en annan sak. I princip alla internetuppkopplingar jag stött på hittills i Indien har varit löjligt långsamma, så jag hade inte tänkt lägga upp några bilder :( förvänta er istället ett massivt bildinlägg när jag kommer hem. Yay!

Hursomhelt... Efter att ha hängt i Varanasi i några dagar bestämde jag mig för att det var dags att dra vidare. Jag packade väskan och hoppade in i en rickshaw som jag gav stränga order om att köra till busstationen, och inte till brorsans silkesbutik. Väl framme på busstationen försökte jag leta upp biljettluckan, vilket inte var så lätt eftersom att all text var på hindi. Efter lite runtfrågande hittade jag till slut rätt. Jag hade två personer framför mig i kö. Borde gå fort, tänkte jag. Nope... Efter en kvart stod fortfarande samma tjej vid luckan. Har jag nämnt att det ligger en löjlig mängd byråkrati bakom i princip allt i Inden? Exempelvis behövde jag ange min sysselsättning hemma i Sverige, min lön, mina föräldrars jobb samt en massa passuppgifter bara för att få sätta mig på ett internetcafé häromdagen. Vilket fall, att boka bussbiljetter verkade inte vara annorlunda. Efter ytterligare 10 minuter kom en liten gubbe fram till mig och frågade vart jag skulle. När han hörde att jag skulle till Allahabad sa han: ”Perfect! I have special, better bus for you!”. Trots att jag var skapligt medveten om att det här mycket väl kunde vara the scam of the century ryckte jag på axlarna och hängde på. Jag var trött på att köa och kunde bara vända och dra om situationen utvecklades till någonting jag inte ville vara med om. Han visade mig till en liten blå plåtlåda på hjul, fullpackad med indier och... en kossa! Eftersom jag var trött på att stå i kö och alltid velat kunna säga att jag åkt buss med en ko hoppade jag på bussen, som snart satte av mot Allahabad!

Bussresan var allt ifrån jättebekväm. De 120 kilometerna tog drygt 4 timmar, dvs höll vi ett snitt på mindre än 30 km/h. Väl framme var det dags för rumsletning. Till min stora förvåning var det ovanligt svårt att hitta lediga rum i Allahabad. Det brukar sällan ta mer än en halvtimma att hitta någonting acceptabelt. Efter 1 ½ timma vandrade jag fortfarande omkring i jakt på ett ställe med lediga rum. Till slut lyckades jag hitta ett rum i en byggnad som jag senare fick reda på används som stall. Jag var rätt trött efter både bussresan och att ha burit omkring väskan så länge, så jag bestämde mig för att pusta ut en stund och ladda på hästkrafterna (OH SNAP!).

Allahabad visade sig vara ganska ointressant. Förutom några matställen som serverade schyssta samosas, fanns inte mycket mer än ett gäng bilmekar, några elektronikaffärer och en McDonk. Jag bestämde mig för att jag inte var jättesugen på att stanna så länge, och bokade en biljett till nattåget nästa dag. Allahabadvistelsen spenderandes i princip sittandes med en chai/kaffe i handen och damm i näsan, ögonen och munnen. Nästan alla gator var under ombyggnad och det var svårare än någonsin att undkomma dammet som varit ganska uppenbart närvarande under hela Indienvistelsen. Jag hängde en del med lite olika studenter från universitetet i Allahabad, men eftersom de generellt inte var superhigh på engelska blev det ganska enformiga utbyten (what is your country, what is your age, are you married, what is your salary etc.).

Jag tog nattåget till Agra, hemstaden till världskända Taj Mahal, som var ännu kallare än tåget mellan Kolkata och Varanasi. Som tur var var jag lite mer förberedd denna gång, och hade klätt på mig i princip allt jag hade med mig i klädväg. Trots det frös jag lika mycket som på Varanasitåget, men utan alla extrakläder hade de förmodligen behövt bryta loss mig från gallonbritsen med en ishacka.

När jag, kall och förfrusen, kom fram till Taj Ganj, området runt Taj Mahal, bestämde jag mig för att punga ut med lite extra cash och fixa ett schysst rum med varmvatten. Jag lyckades pruta ner ett rum som såg bra ut och dessutom bara låg 50 m från Taj Mahals portar från 800 rupier till 500 (ca 65 kr). Supernice! Efter att ha slängt mig i duschen hoppade jag ner under täcket och huttrade långsamt upp värmen.

Efter att ha tinat bestämde jag mig för att utforska området kring Taj Mahal. Palatset är stängt på fredagar, och det råkade vara just fredag. Eftersom Taj Mahal och området där jag bor ligger en bit bort från centrala Agra, är det i regel ganska lugnt på gatorna. Att det var fredag innebar att gatorna i princip var tomma. Första gången sedan jag kom till Indien kunde jag gå helt ostört och bara njuta av den varma solen. För att göra hela situationen ännu bättre bestämde jag mig för att ta en kaffe. Det visade sig vara en bra idé. Kaffet i sig var inget vidare, men jag träffade en grymt trevlig australiensare på cafét. Vi hängde hela dagen, tills att det var dags för honom att ta nattåget till Varanasi. Efter några dagar i ganska seg ensamhet var det trevligt att få träffa någon att snacka lite med.

Dagen därpå hade jag planerat att gå upp tidigt för att hinna se solen gå upp över Taj Mahal. Självklart försov jag mig. När jag kom ut på gatan var kön till palatset löjligt lång. Det skulle utan tvekan ha tagit över 5 timmar att komma in, och jag hade ändå missat soluppgången. Jag struntade i Taj Mahal den dagen, och gick istället till en av Agras mindre kända sighter, Agra Fort. På vägen dit fick jag sällskap av en tiggare som skulle åt samma håll. Han var förvånadsvärt duktig på engelska, och berättade för mig om Agra, om sitt liv på gatan och lite sånt. Innan vi skiljdes åt köpte jag några samosas som vi delade på. Mest prisvärda inköpet på länge :)

På kvällen kollade jag på fotboll med en Liverpoolsälskande Walesare. Trots att de förlorade matchen, och att han hinkat i sig en öl för många, var han trevligt sällskap. Vi kom fram till att han också varit på Koh Rong, den lilla ön på Kambodjas kust som jag och Mathilda besökte. Han hade dessutom varit där 15 år sedan. Hipster barista!

Dagen därpå kom jag faktiskt upp i tid. 05:30 var jag uppe för att försöka undvika den massiva kön, samt få se Taj Mahal i soluppgången. Jag mådde ganska illa, men trodde mer att det berodde på det tidiga uppvaknandet än något annat. Jag gick till biljettluckan och skaffade mig en biljett. Trots att jag var där i god tid innan grindarna öppnade tog den kön ungefär en halvtimma. Sedan var det dags för kön till själva palatset. Väntan på att grindarna skulle öppna plus själva kötiden var cirka 1 timma. Mitt illamående satt fortfarande i och blev bara värre och värre. Dessutom började jag känna mig febrig. När jag äntligen kom fram till den sista anhalten av köandet, säkerhetskontrollen, var jag spyfärdig. För att göra situationen ännu bättre visade det sig att man inte fick ha med sig laptop innanför portarna. Den fick man lämna av i ett rum. Inte ett rum som låg vid säkerhetskontrollen. Nope. Ett rum som låg en bra bit bort från Taj Mahal, som man dessutom fick ge upp sin köplats för att kunna gå till. Wicked. Tur att det fanns skyltar uppsatta om vilka saker man inte fick ha med in till palatset. Or did it?

Efter att ha fått promenerat en bit, låst in laptopen och gett upp min köplats som jag vaknat pisstidigt för att få var det bara att ställa sig i kö igen. Kön hade självklart växt sig ännu större och jag skulle definitivt missa soluppgången nu. Efter ytterligare en timmes köande kom jag äntligen in. Taj Mahal var väldigt vackert. Tyvärr var det lite som med många kända sights man sett under resan; allt blir fruktansvärt upphypat och man förväntar sig en gudomlig upplevelse bortom denna värld. Som sagt, palatset var jättefint, men trots allt, som Mathilda brukar säga, bara en byggnad. Jag kan tänka mig att min uppfattning mörkades lite av allt extraköande samt illamåendet. Jag gick omkring och knäppte lite kort, men bestämde mig efter en hyfsat snabb promenad runt Taj Mahal att det var dags att rusa hem och spy. Eftersom att det krävdes att man tog av sig skorna alternativt satte på skoskydd för att få gå in i palatset anade jag att de inte skulle uppskatta att få curryn jag käkade dagen innan uppkastad på marmorgolvet.

Sedan dess har jag i princip inte gjort mycket alls förutom att ha feber, vara magsjuk (resans första ordentliga magsjuka), och sova. Jag har mått bättre idag, febern är borta och jag har slutat spy. En biljett till Delhi är bokad. Kl 06.00 imorgon går mitt tåg, så nu måste jag verkligen släcka och sova.

Live long and prosper!

//Mr. Spock

Kommentarer
Postat av: MAT igen

Haha, jag har tänkt skriva Live long and prosper i varje skypechatt med dig, men har alltid glömt och kommit på det när vi lagt på..

Vad roligt det är att läsa om dina äventyr, hehe!!! Kul med en riktigt magsjuka, då kanske du blir av med alla extrakilon :p Oh no she didn't..Skönt att du snart är på väg hem, Indien suger ju verkligen balle.. Saknar dig!

2012-02-13 @ 21:54:08
Postat av: Guy

Trist med magsjuka. Hoppas att det är över och att Du mår bättre nu. Vi ses snart!! Kram Pappa.

2012-02-14 @ 19:10:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0